pappatankar

Ärligt talat, jag har aldrig varit en tuffing. Aldrig någonsin, hur gärna jag än ville när jag var yngre.

Visst, hyfsat halvbiffig, och jag kan skrämma folk lite grann. Ända tills de ser mitt ansikte och mina ögon, då faller fasaden. (Gäller förstås inte på jobbet, där kan jag skrämmas en hel del mer)

Under många år såg jag upp till farsgubben. Ville bli som han, strävade efter det. Det gjorde min mamma orolig. Jag blev okänslig, omöjlig att beröra. Jag blev någon annan än den jag egentligen skulle bli.

Under tiden med Damen har jag mjuknat. Jag har mer och mer börjat se saker ur en turkisk synvinkel, ser större värde i de närmaste vännerna och väldigt mycket mer värde i familjen. Som exempel, innan bodde jag i samma stad som pappa. Knappt 2 km ifrån honom. Och vi träffades ungefär en gång varannan månad.
Nu har det blivit annorlunda. Vi brukar träffas absolut minst en gång varannan vecka, oftast varje vecka.

Varje gång jag varit i Turkiet, från första gången jag verkligen spenderade tid med familjen, har jag tänkt "det är ju SÅ HÄR det ska vara". Det har varit något jag verkligen saknat, fast jag har inte vetat om det.

Ju mer tiden går, desto mjukare blir jag. Släpper materialistiska tankar och värderingar. Filmsamlingen tar upp en och en halv bokhylla, men jag kommer nog att göra mig av med hälften snart, som exempel. Jag har hoppat av tåget med hetsen att ha en större TV än grannen, struntar i om någon spenderar stora pengar på det ena eller det andra. Eller rättare sagt tycker ofta synd om dem, för de binder såna värden i prylar. Själv längtar jag mest till Turkiet och att få uppleva värmen och kärleken i familjen där. Det betyder så mycket mer än prylar... även om det nog kommer att dröja länge innan jag kör något annat än BMW. Den lyxen vill jag ha kvar.

Sedan Rebecca kom till världen har jag börjat tänka mer och mer framåt. Hur livet ska se ut, var vi ska bo... hur Rebecca ska växa upp och hur hon ska uppfostras. Vissa saker är solklara, jag ser hellre att hon växer upp i Turkiet och har turkiska värderingar än att hon blir en svensk tonåring som super och har en massa tillfälliga förbindelser... och att vi kommer att bo i Turkiet känns mer och mer självklart. En brittisk vän och hans fru säger att de kan fixa jobb till mig på en dag, i värsta fall två. Och det hade varit väldigt härligt... att gå från att vara totalt överbelastad på jobbet, flänga iväg till Borås, Trollhättan, Stockholm till att kunna ta det så otroligt mycket lugnare och kanske bara ha 20 minuters väg hem, det hade varit underbart.
Och förstås, med en fem gånger så stor släkt. I Turkiet är det något som är väldigt fel om man inte träffar alla mostrar, morbröder, farbröder och fastrar varje vecka. Hmm, när var det jag träffade någon av mina släktingar sist? Min morbror träffade jag väl för... tre månader sedan? Faster som jobbar 400 meter från mitt jobb? Oj... ja, det var väl i april, eller?

Varje dag på jobbet nu längtar jag hem, varje gång jag har tid att tänka på annat än jobbet. Under varje 15-minuterslunch frågar kollegorna om hur det är hemma, och jag längtar... Ayse pratar med familjen i princip varje dag, och jag ser dem också. Jag vill ha så bra kontakt med släkten, jag vill börja bygga något nytt, något jag aldrig haft.

Jessica ville ha en sån här bild, så här kommer den... visserligen lite "censurerad", men ändå. En dryg veckas konsumtion...

Ja ja, jag vet... "hon är 16 år i dag" heter låten egentligen :-)

Men 17 dagar har Rebecca hunnit bli nu i alla fall. Hon växer så det knakar, blir starkare och finare... och mer och mer lik mig. Det är kusligt ibland... mamsen har inte lyckats rota upp några bebisbilder på mig än, men de finns någonstans.

Den här blicken tror jag att en del kollegor känner igen.



Rebecca lyssnar intresserat på vad mormor har att säga:



Och de båda avslutar med att sjunga en sång.



Annars är det inte så mycket nytt. Rebecca har börjat få plitor och utslag i ansiktet, och det behandlar vi försiktigt med babyolja. Nacken är hur stark som helst, som också syns på bilderna, och hon tittar väldigt nyfiket omkring sig. Spegeln har hon bekantat sig med, och hon tittade fascinerat på bebisen som tittade tillbaka... var det en kompis? Eller...?

Det måste ta ett tag till innan hon förstår vad en spegel är, och att den bara reflekterar bilder. Naturligtvis, man kan ju inte veta allt när man bara är 17 dagar gammal. Men ibland tror jag att hon förstår väldigt mycket... hon lyssnar, och hon tittar och lär sig.

Alla säger ju att man ska stimulera barnen väldigt mycket, prata mycket med dem och så vidare. Även om de inte förstår så kan det bana väg för framtida kunskaper. Jag är egentligen ganska fåordig av mig, när jag inte har något speciellt att förmedla. Så i går kväll, när jag satt i soffan och jobbade med att komma ikapp med mailen, blev det lite annorlunda saker att säga till ett barn, bara för att hon skulle få höra min röst. "Jaså, den avvikelsen har inte kommit in än... men då får jag skicka det vidare till T, så får hon lösa det. Nästa mail... få se nu, hur var det... just ja, den här artikeln har bara kommit till två av systemen, så jag får ta och skicka den vidare... sådär, nu ska det vara fixat tills i morgon. Ojdå... det där var ju verkligen inte bra, men det kan jag inte göra något åt, så det mailet spar vi tills i morgon, eller hur gumman?"

I natt var första natten sen Ayse flyttade hit som jag sov ensam i sovrummet. Hon hade nämligen lagt märke till att jag vaknar ett antal gånger varje natt när Rebecca är hungrig, och när väckarklockan ringer halv sex har jag inte direkt råd att ha någon dålig sömn.
Så i morse, när jag gick in i vardagsrummet för att säga hejdå, såg jag mina två damer ligga under samma täcke. Så sött, med Rebeccas fridfulla ansikte... det var för mörkt för att ta ett kort, skyllde jag på, men jag hade inte direkt tid heller. Så jag fick jäkta iväg...

I dag har det varit lite busy... först iväg till vännerna M&M som bor en liten bit iväg. Och sedan till några andra vänner lite längre bort.

Rebecca blev beundrad på båda ställena. På det första stället var två tjejer gravida, och förväntningarna är höga... på kräftskivan i år kan det mycket väl komma fem barn som är födda i år. Sånt är roligt!

Är lite småtrött nu, så en bild får räcka i dag. Och det blir inte någon bajsblöja, som Jessica efterlyste :)

Lilla flickan har börjat få ordentlig kontroll på ögonen, och betraktar väldigt mycket. Här är hon, nyduschad och väldoftande:

Så... tre dagar avklarade på jobbet nu. Och jag är redan lagom sliten... snart dags att krypa till kojs så jag orkar med morgondagen också.

Jag sitter där som spindeln i nätet när det gäller en hel del saker. Min kollega som backade upp när jag var borta i en hel månad har gjort sitt bästa, men han har ännu inte fått ordentlig insikt i allt. Så det blev en del att ta tag i när jag kom tillbaka. 200 mail i inboxen i måndags morse, 250 när jag lämnade jobbet i dag eftersom en del saker tar rätt lång tid.
Ibland känns det som att jag stångar mig blodig mot en betongvägg. Men så kommer det helt plötsligt något bättre, och dagen blir ljus igen. Bäst av allt är det när jag lyckas lösa ett problem innan någon märker att problemet finns.

Så gott som alla kollegorna är kanon. Synd att en del väljer att gå vidare till andra ställen, men samtidigt måste man förverkliga sig själv. Livet handlar inte om att göra andra nöjda, utan om att göra sig själv nöjd.

Positivt: Min chef har fått en ny chef. Min kollega och jag ser fram emot allt det bytet kommer att ge. Redan nu känns det som att vi kommer att få mycket mer feedback och information, och vi kommer att bli mycket mer delaktiga i allt som händer. Vi har mycket kvar att ge. Men inte i dag, nu ska jag hasa mig in till sängen...

Sorry, inga bilder i dag, men jag ser i alla fall värre ut än på bilden med linnet längre ner...

Så var man på plats på jobbet igen. Det blev sådär runt 50 gratulationer av massor av kollegor, och några som fick se bilderna på dottern också. Väldigt trevligt, och väldigt glatt.

Men... oj oj oj vad jag saknade min familj! Jag drömde om att få hålla om min dotter och snufsa i hennes hår, och mys med Damen... mmm, och det gjorde jag när jag kom hem också.

Min kära syster med familj var på besök på kvällen. Tre barn och två vuxna, plus att vår hemska granne (mamma) var här en stund. Barnen var väldigt nyfikna på sin nya kusin. De har sådär runt 18-20 kusiner sen tidigare, men bara på hans sida.

Tömde precis kameran, och låter bilderna prata mer än ord. Det har ju hänt en del, men det mesta är det vanliga med en liten bebis: Försöka sova när hon skriker, byta blöja mitt i natten osv. Eller rättare sagt: Ayses mamma springer in i rummet mitt i natten efter att ha hört Rebecca skrika innan vi hunnit vakna, och innan jag hunnit ur sängen har hon tagit Rebecca till vardagsrummet för att byta blöja.

Det är en vecka kvar på den lyxen, sen får vi hantera det själva. Och det är klart att vi klarar det. Jag har ju bott själv, så det är inga konstigheter att diska, städa, laga mat och tvätta. Sånt jag verkligen inte fått göra på sistone.

Så... bilderna får tala lite mer nu. Farsgubben blev väldigt glad när han fick träffa Rebecca Tuba. Vi ringde till honom när vi var på väg hem från Kristianstad för några dagar sedan (Rebecca var tre dagar gammal).


Och så måste vi förstås ha en bild på när navelsträngen klipptes (också tre dagar gammal):


Rebecca var sju dagar gammal när den här bilden togs, en av väldigt få där jag är med:


Åtta dagar gammal när jag väckte henne med kameran tidigare i kväll:


Och slutligen, ännu en bild på henne och mig. Inte lika finklädd nu, i och med att gästerna hade gått, men svärmor (eller "anne" rättare sagt, i Turkiet är det så att har man bra relationer så kallar man svärmor bara för "mamma", och det gör jag ju) hade fått tag på kameran och jag skulle hjälpa Rebecca att rapa. Såhär såg det ut, utan blixt:

Rebecca börjar bli stor... hon håller huvudet uppe utan problem nuförtiden. Och i dag tappade hon den sista biten av navelsträngen :-)

I kväll har mamsen och Lars-Erik varit på besök också. Han var den enda (utom gänget på jobbet) som skickade blommor till henne.

Huvudet har lite annan form än tidigare, och hon liknar mig mer och mer hela tiden... det är fantastiskt att få följa den utvecklingen på så nära håll. Jag har aldrig fått vara så nära ett barn förut.

I dag skulle vi ner på byn för att fixa ID-kort till Damen.
Först Swedbank... nej, det gick inte för hon har inget gammalt svenskt ID-kort. Ehm, excuse me? Vad i h-e menar de med det? Det är i alla fall en bank som jag inte ska ha några mer affärer med...

Sen vidare till Handelsbanken, den enda andra banken i byn. Där gick det inte, i och med att vi inte är kunder där. Ett fullt giltigt skäl, och de upplyste oss också om vad som behövdes för att vi skulle få ID-kort. Helt ok. Får se om jag byter...

Därefter in till en liten TV-butik där jag jobbade för ca 12 år sedan. Uscha, jag börjar bli gammal... i alla fall har ägaren blivit "statstjänsteman" (alltså pensionär), och vill att någon ska ta över verksamheten. Till exempel jag och bolaget jag jobbar för. Hmm... vi har all vår försäljning via internet, så det visste jag redan att VD:n inte var sugen på. Men jag frågade i alla fall, och fick svaret jag förväntade. Det framförde jag nu till min gamle arbetsgivare.

Under tiden började Rebecca skrika... "okej, hon har bajjat, vi har inga blöjor med oss, alltså får vi gå hem väldigt snart" tänkte jag. Damen däremot... hon fick närmast panik, packade ner Rebecca i vagnen och var utanför dörren innan jag hade hunnit säga hejdå.
Fem gånger stannade vi för att hon skulle försöka trösta Rebecca innan jag röt till och sa till henne "håll dig ur vägen så vi kommer hem! Vi har ett problem, vi behöver byta blöja och blöjorna finns hemma. Alltså måste vi hem, och inte stanna var tionde meter!"
Så blev alltså jag... problem --> orsak --> lösning. Damen blev väldigt sur, förstås, och höll på att springa ut framför en lastbil på den stora vägen nära hemmet. Vi hade max 500 meter att gå... det är ju inget att få panik för, men jag tror många mammor blir så här.

Alltså, en uppmaning till männen: Håll ordentligt i kvinnorna i såna här situationer, om de blir lika hysteriska som Damen. Om det behövs, stanna till och köp ett koppel, vad som helst är bättre än en överkörd flickvän/fru!

Från mysblogg till äckelblogg...

Usch:
Det där med att ha en nyfödd är inte bara guld och gröna skogar. Lillflickan producerar en hel del som ser ut som en blandning av keso och senap. Ingen särskilt trevlig doft, men det är en del av paketet man har med en nyfödd, så jag klagar absolut inte särskilt mycket på det.

Örk:
I går lät Damen mig se hur hon ser ut undertill nu. Stackars Lilldamen är väldigt svullen och medtagen... två stygn syntes i den stackaren och det syntes en del blod. Sexlusten har varit borta sedan förlossningsdagen, och den lär inte komma tillbaka än på ett bra tag.

Inga bilder i det här inlägget, av förklarliga skäl.

Inte som Jessica kommenterade förra inlägget :) Rebecca är stor...

Redan vid första undersökningen på sjukhuset kommenterade läkaren hur stark hon var. Och nu har hon bevisat det, dubbelt upp.

Natten till i går, efter blöjbyte och nattamat, gick jag runt med Rebecca mot bröstet och skulle få henne att rapa. Helt plötsligt sträckte hon på halsen och gav mig en puss på kinden! Sen ner igen... otroligt, hon ska ju inte ha någon kontroll alls på nacken vid den här åldern!

Och så i går på läkarundersökningen. Okej, hon låg på en lutning, det ska jag i ärlighetens namn säga. Men helt plötsligt vände hon sig om! Det är ju ett antal månader för tidigt för sånt!

Rebecca vill visa upp sina vantar speciellt för Jessica :)

Då sitter man här igen. Halv ett på natten och kan inte sova... men jag är i alla fall trött, till skillnad från hur det var innan.

Rebecca är en jättesnäll liten tjej. Skriker bara när hon är hungrig, behöver rapa eller har bajjat. I dag har hon fått träffa farmor igen, och både moster  och morfar med grannar har sett henne i webbkameran. Hon är alldeles bedårande.

I morgon blir en lite ansträngande dag. Upp vid åtta, iväg vid tio och iväg till sjukhuset för en del kontroller. Sen träffa min vän imamen...
Tur att jag i dag la märke till att lampan för larmet på bilen inte blinkade som den skulle. Bakluckan hade inte stängts ordentligt i förrgår när vi kom hem, så bilen har försökt påkalla min uppmärksamhet sedan dess med hjälp av blinkersen... batteriet var helt urladdat.
För er som inte visste det så kan jag berätta att på BMW, där batteriet sitter i baksätet, går det inte att låsa upp någon annan dörr än förardörren när centrallåset är satt ur spel. Med andra ord fick jag kravla genom förarplatsen och bak i baksätet för att komma åt batteriet...

Dagens bild på vår prinsessa:

Lite tid har gått, och vi har hunnit samla oss lite. Vi har inte kommit in i rollerna än, och det kommer att ta lite tid.

I går blev jag först skräckslagen när jag såg min dotters hjässa sticka ut... sen panikslagen när hon kom ut så fort efter den sista krystningen, när väl halva huvudet var ute tog det bara några sekunder innan barnet låg på Damens mage. Och så blev jag lamslagen när jag såg hur lila hon var, men hämtade mig snabbt. Jag vet ju att det är helt normalt och att färgen blir rätt väldigt snart efteråt.

Damen ville komma hem i natt, och det gick de med på efter att barnläkaren hade undersökt flickan. Tyvärr tog det två timmar innan läkaren kunde komma, men sen satte vi oss i bilen. Hemfärden var helt odramatisk, även om jag var så trött vid tvåtiden på natten att jag hade svårt att koncentrera mig. Självklart körde jag väldigt försiktigt.

I natt har vi blivit väckta några gånger av vår lilla flicka. Jag har bytt blöja på henne tre-fyra gånger, och jag säger som min svåger: "Ur en sån söt liten sak borde det inte komma bajs, det borde komma hallon!" Tack och lov luktar det inget än, men det kommer igång senare.
I dag har bara mamma varit på besök. Det har blivit ett antal telefonsamtal till släktingar och vänner, men förutom det har vi tagit det väldigt lugnt.

Damens mamma är ju här nu, och stannar i två veckor till. För att ge stöd och hjälpa till, och det uppskattar vi väldigt.

Så... i går var den stora dagen.
Som vanligt hade jag problem med att sova. Somnade inte förrän vid tre-fyra-tiden, och sen upp vid sju.

Tjugo över åtta satte vi oss i bilen. Som vanligt lite sent, så jag gasade på lite extra för att hinna i tid till klockan nio. Det var molnigt och duggregnade, och vi hann fram i tid.

Först gjordes en undersökning på Damen. Barnmorskan kunde inte komma åt för att spräcka hinnorna, så vi fick vänta på att en läkare skulle ha tid.
Klockan 10:10 spräcktes hinnorna, och en elektrod sattes på plats på barnets huvud. Inget fostervatten kom ut, så det fanns verkligen inte mycket vatten...
Sedan skulle vi vänta och se om värkstimulerande dropp behövdes eller om vattnet skulle starta förlossningen. Det kom ju inget vatten, så det blev dropp klockan 11:20 sattes det, och redan på en låg nivå svarade Damen fint på det, med kraftigare värkar.
13:20 kom slemproppen. Damen skrek och undrade vad det var, men det är ju helt naturligt att den kommer när livmodertappen öppnas. Hon skrek efter epidural.
14:00 blev det byte av barnmorskor, och nu fick vi två helt fantastiska kvinnor. De instruerade och berättade mer, och vi fick reda på hur vi skulle använda lustgasen. Damen skrek efter kejsarsnitt, men det gick de inte med på. En spruta som skulle hjälpa henne att slappna av fick hon, och livmoderhalsen hade utvidgats till ca 3,5 cm. Kramperna och spänningen i kroppen gjorde att Damen höll igen och stoppade utvidgningen, men sprutan gjorde underverk.
15:00 kände barnmorskan efter igen, och Damen skrek efter epidural (ryggmärgsbedövning) igen. Barnmorskan sa att det var alldeles för sent för det, det hade inte gett någon verkan, men däremot hade det gjort att förlossningen hade dragit ut på tiden.
16:20 kände barnmorskan att Rebecca hade kommit väldigt långt ner, och kallade på hjälp av en annan barnmorska. Damen var knappt vid medvetande, men gjorde ett fantastiskt jobb. Jag kommer aldrig att glömma den här tiden, som verkade passera så otroligt snabbt.
17:21 föddes vår dotter. En jättefin flicka på hela 4400 gram och 51 cm. Helt fantastiskt att det gick så snabbt att föda fram henne i princip utan fostervatten... jag känner kvinnor som kämpat i mellan 20 och 40 timmar med att få ut ett barn på 3,7 kg. Damen är min hjälte.

Ja... som jag trodde så kunde jag inte somna i natt heller.

Undrar vad det beror på... det är ju löjligt att tro att kaffet jag drack vid elva-tiden, alltså för 14 timmar sedan, ska spela in. Nervositet... nej, det tror jag inte, inte egentligen. Damen är i stort sett ljudlös i natt.
Återstår egentligen bara det faktum att jag nu har vilat ut efter julruschen på jobbet, kroppen och hjärnan är rastlösa och kräver mycket större utmaningar än jag gett dem på sistone. Jag har emellanåt haft fruktansvärt tråkigt härhemma under ledigheten.

Vad ska jag roa mig med? Tror jag börjar med att kolla lite på Funpic.

Nu när jag VET att bebisen inte är långt borta... då börjar en del panikkänslor bubbla upp. Är jag verkligen redo för det här? Har jag inte tagit vatten över huvudet?
Visst, massor med folk som har betydligt sämre förutsättningar än jag skaffar barn. Utan jobb, eller med osäker jobbframtid, inget ordnat... jag har allt ordnat, jobbet är hur stabilt som helst... men ändå, jag är skräckslagen. Men det kan jag inte visa utåt.

Kanske har de senaste dagarnas sömnproblem något med det att göra? Jag har ofta fått gå upp både en och två gånger för att spela i en och en halv till två timmar. Det har varit helt omöjligt att sova. För hög temperatur i sovrummet, Damen snarkar nu mot slutet av graviditeten, jag drack kaffe tolv timmar tidigare, min hjärna är inte van vid att vara så utvilad, det finns massor med förklaringar. Jag vet inte...

...stjärnorna på himmelen de blänka...

I går bara stannade värkarna av. Sex minuter mellan värkarna en längre tid, sen verkar det som att Rebecca tröttnade och kröp ihop i sängen.

Sent på kvällen skulle Damen duscha. Och då sa hon att det kändes som att något hände i henne, och helt plötsligt kom det någon form av vätska ur henne. I duschen, förstås, så det fanns ju inget sätt att veta hur mycket eller vad det var.

Jag ringde förstås till sjukhuset. De ordnade en tid till oss nu i eftermiddags, och det passade alldeles utmärkt. Jag extraknäcker nämligen precis bredvid sjukhuset, och har haft en dator hemma på felsökning ett tag. Så jag tar betalt för resan dit, trots att jag ändå har ett ärende dit :)
För en gångs skull gick det snabbt. Vi väntade i runt tio minuter innan vi blev inkallade, och blev snabbt uppkopplade till CTG för att hålla koll på bebisens puls, Damens puls och syresättning. Allt såg jättebra ut.
Därefter gick vi vidare till en annan sal. Där togs lite prover inifrån Damen, i och med att fostervattnet innehåller kristaller, ultraljud genomfördes och därefter en vaginal undersökning... stackaren, det var inte alls skönt.

Vattnet hade i alla fall inte gått, men det var så lite vatten att vi fått en tid klockan nio i morgon för att sätta igång det hela.

Nu så, äntligen...

Det har varit en hel del värkar i dag. I eftermiddags var det först tio minuter mellan värkarna, sen gick det ner till sex... så slutade det helt när vi satte oss för att äta. Men det var bara middagsrast, för efter det började det igen, sju minuter mellan värkarna.

Kanske kan vi nu, äntligen, åka iväg och få vår dotter?

Blä... inget har hänt, men jag får väl skriva några rader ändå. Annars tror min stora skara av läsare att jag är iväg på sjukhuset.

Det har kommit lite värkar då och då. Okej, en som varade i ungefär en halvtimme i går, men annars bara lite smått. Bebecca var väldigt aktiv i går kväll... annars är det bara att vänta, vänta och vänta. Och det börjar gå mig på nerverna.

Det här är ju jag annars: Jobbar som ett djur. Sliter och kämpar med ett väldigt stressigt jobb, och alla kollegorna som vet lite om vad jag gör skakar på huvudet och säger "hur f-n klarar du av det? Hur orkar du hålla på som du gör?". Men jag stormtrivs med det.

Och nu:
Sitter rätt mycket vid datorn. Spelar Diablo, ett väldigt gammalt spel som var en favorit för många år sedan. Kollar jobbmailen, jobbar lite. Tittar på film... väldigt tråkigt dock att vi har så få filmer med turkisk textning, det begränsar i princip urvalet till filmer jag redan sett. Förutom när svärmor läser en bok, förstås. Och så en promenad om dagen med Damen och svärmor.

I går pratade jag med min chef. I dag är ju en klämdag... känns lite onödigt att köra iväg till jobbet om det bara är en halvdag, så vi kom överens om att jag ska jobba hemifrån med ett annat bolag. Jag har fått tillgång till deras affärssystem, så jag kan sitta här och lära mig det lite grann... inte världens roligaste, men det funkar.

Värkar är det inte att tala om nu, direkt. Känns som att det kan vara ett tag kvar innan lillflickan kommer.

Dock fick jag precis läsa på om "hur vet jag om vattnet har gått?". Men troligen är det inte vattnet, utan bara vanliga flytningar. Även om det är mer än vanligt. Fick reda på att vi bör undvika samlag...

Tid hos barnmorskan klockan fyra i morgon i alla fall. Hoppas vi inte behöver åka till sjukan efter det, för då är det jourtid och de har en läkare på barnmorskemottagning, förlossning och akut tillsammans. Det vill vi inte vara med om igen. Kanske åker vi till sjukan innan?