pappatankar

Lilla Rebecca förändras nästan varje dag. Förra veckan jobbade jag hemifrån några dagar, och när jag kom hem hade hennes blick förändrats... det är något väldigt stort som händer i den lilla kroppen, varje dag.

Vi har tränat henne lite grann, uppmuntrat henne att lära sig gå. Än så länge kan hon inte gå utan hjälp, förstås, men om någon håller henne i händerna funkar det. Balans och lite för mycket tyngd är det det hänger på.
Men hon kan stå för sig själv, så länge hon har något att hålla i. Inte mycket mer än tio sekunder, men det känns ändå helt fantastiskt att få se det.
Och i dag har hon ätit en hel del av vår mat. Vi varvade kyckling, grönsaker och yoghurt allt eftersom vi åt.
Det är ganska länge sedan hon hade en riktigt jobbig natt med tänderna. Men det kommer väl snart igen...

Lägger upp lite halvgamla till nya bilder... nyast sist.
Funderar på att se till att Rebecca blir fotomodell... låter som att det bara är att prata med en kollega, så fixar hon det.

         

Så... nu är det dags för mig att verkligen bli avundsjuk. Vår lilla bebis har börjat prata, och hennes första ord är Ayse. Inte Ayshe, som det egentligen ska uttalas, men Ayse... Ayse har lovat att hon ska säga baba inom några dagar.

Det är helt fantastiskt att få vara med om den här utvecklingen. Att få se lillflickan le och skina upp, se och känna hur mycket hon älskar oss. mmmm...

...eller gör hon det?

Hon har alltid gjort mycket ljud, väldigt mycket. Gnällt non stop i flera timmar, sagt diverse nonsens...

Men i dag... helt plötsligt, när jag höll henne och hon såg på sin mamma, sa hon helt plötsligt "ajja... Ayse..."

Klockan 19:50 den 7 augusti. När Rebecca är 6 månader, 27 dagar, 2 timmar och 29 minuter gammal. Eller så var det bara slumpen... vi kan egentligen inte räkna det som ett riktigt ord förrän hon har sagt det igen, om man ska vara ärlig.

Lillflickan har varit besvärlig rätt länge nu. Tro tusan det när det gör ont i munnen på henne.
Först fick hon två framtänder i underkäken. Sen började de komma uppe också. Totalt 20 tänder ska hon få, har jag läst. De första var inte så farliga egentligen. Visst, en eller två nätter sov vi i skilda sovrum, i och med att jag måste upp väldigt tidigt, men annars gick det bra. Lite smärtstillande så somnade hon, även om hon kunde vara besvärlig mitt i natten också.

Men precis som min blivande chef varnat mig för så är det inte framtänderna som är värst. Snarare tvärtom, "vänta bara tills hon får kindtänder" sa hon. Och hon hade rätt... det har varit väldigt svårt att få Rebecca att somna en del nätter. Rekordet var natten till fredag, när vi inte fick henne att somna förrän vid ettiden. Sen vaknade hon flera gånger, och trots två stängda dörrar mellan mig och henne vaknade jag också och hade svårt att somna om. Och jag som skulle upp halv sex och köra 25 mil... ja, jag kan ju lugnt säga att jag tog lite sovmorgon. Klockan åtta satt jag i alla fall i bilen. En väldigt underhållande dag för en gångs skull, när jag klev ur bilen hade jag suttit i telefon ungefär en timme för att försöka lösa ett problem.

I dag mår Rebecca ganska mycket bättre. Men hon har gått ner i vikt... hon har ju inte ätit ordentligt de senaste dagarna, men nu har hon äntligen precis tömt en nappflaska... nästan 200 ml kvällsvälling special, och vi är jätteglada för det. Hoppas hon går upp lite i vikt snabbt igen... för snart kommer nästa tand...