Så... var var jag nu?
Blir ett kortare inlägg i dag. Måste duscha innan jag går och lägger mig, eftersom jag kört ett race med slipning i köket i dag. I morgon blir det i alla fall bara kanske en kvart med slipning och sen en del målning, sen är det klart för dagen. Förhoppningsvis tapetsering på tisdag... tiden börjar rinna ut, familjen kommer hem igen på söndag och jag har en hel del annat att göra.
Så, fortfarande i Turkiet nu. Rebecca och hennes IKEA-hjärta var väldigt populärt även bland grannbarnen. När hon väl lär sig prata turkiska kommer hon att ha massor med vänner hos grannarna.
Och naturligtvis, vad är en tripp till Turkiet utan ett besök på stranden? Det blev flera besök, kommer säkert fler bilder. Ayse älskar att fiska, så det blev en hel del fiskande för henne. Jag har också börjat återfå mitt intresse, så till sommaren ska det bli en hel del fiskande även i Sverige.
Att grilla i Turkiet är också en höjdare. Inte nog med att köttet är godare än i Sverige (det brukar bli lammkött vi grillar, och det är svårslaget), turkarna har mycket bättre pejl på vilka grönsaker man ska använda till. Så innan köttet kommer på grillen kastar vi på auberginer, lök, pepparfrukter/paprika, och det blir en sagolik blandning av allt. Jag kan inte välja en favorit, men lök och auberginer har en magisk smak när de kommer direkt från grillen... men fjädrar vad man bränner sig när de ska skalas... Ayse och hennes familj verkar ha asbestfingrar, de hanterar saker som jag knappt kan titta på utan att bränna mig på :-)
Och naturligtvis, det turkiska brödet... lite här och var finns det bagerier som verkligen bakar bröd. Inte som i Sverige, att de bakar 20 bröd för att det inte säljs mer än så, utan de bakar hundratals per dag. De har precis gått från bröd på 350 gram till bröd på 700 gram, väldigt luftiga franskbrödsliknande och sagolikt goda. Någon gång när vi var på väg för att grilla stannade vi till och köpte några nybakta bröd, och två av dem var slut innan vi kom fram. Mums... Vanligen när vi grillar delas ett bröd i fyra bitar, som sedan gröps ur lite grann för att få plats med kött och grönsaker. Svårslaget!
Så, det får räcka för i dag. I morgon blir det en berättelse om Ayses och min minisemester utan Rebecca. Precis som förr i tiden... med det stora undantaget att vi hela tiden tänkte på vad Rebecca gjorde...
Så, fortfarande i Turkiet nu. Rebecca och hennes IKEA-hjärta var väldigt populärt även bland grannbarnen. När hon väl lär sig prata turkiska kommer hon att ha massor med vänner hos grannarna.
Och naturligtvis, vad är en tripp till Turkiet utan ett besök på stranden? Det blev flera besök, kommer säkert fler bilder. Ayse älskar att fiska, så det blev en hel del fiskande för henne. Jag har också börjat återfå mitt intresse, så till sommaren ska det bli en hel del fiskande även i Sverige.
Att grilla i Turkiet är också en höjdare. Inte nog med att köttet är godare än i Sverige (det brukar bli lammkött vi grillar, och det är svårslaget), turkarna har mycket bättre pejl på vilka grönsaker man ska använda till. Så innan köttet kommer på grillen kastar vi på auberginer, lök, pepparfrukter/paprika, och det blir en sagolik blandning av allt. Jag kan inte välja en favorit, men lök och auberginer har en magisk smak när de kommer direkt från grillen... men fjädrar vad man bränner sig när de ska skalas... Ayse och hennes familj verkar ha asbestfingrar, de hanterar saker som jag knappt kan titta på utan att bränna mig på :-)
Och naturligtvis, det turkiska brödet... lite här och var finns det bagerier som verkligen bakar bröd. Inte som i Sverige, att de bakar 20 bröd för att det inte säljs mer än så, utan de bakar hundratals per dag. De har precis gått från bröd på 350 gram till bröd på 700 gram, väldigt luftiga franskbrödsliknande och sagolikt goda. Någon gång när vi var på väg för att grilla stannade vi till och köpte några nybakta bröd, och två av dem var slut innan vi kom fram. Mums... Vanligen när vi grillar delas ett bröd i fyra bitar, som sedan gröps ur lite grann för att få plats med kött och grönsaker. Svårslaget!
Så, det får räcka för i dag. I morgon blir det en berättelse om Ayses och min minisemester utan Rebecca. Precis som förr i tiden... med det stora undantaget att vi hela tiden tänkte på vad Rebecca gjorde...
Ensam alldeles för länge
Så... efter att både min favoritmoster och Jessica har kommenterat om att jag skriver för lite får jag nu äntligen tummarna loss. Men först mina undanflykter/orsaker till det dåliga bloggandet:
1. Jobbet. Först var det inventering och årets största spelrelease, och jag var på plats fredag till söndag. Det mesta av sammanställningen av inventeringen sen tog bara en vecka, men det är alltid saker som dröjer... och sen är det julhandel, fraktfritt och så vidare. Dagens prognos hade jag 4% fel på, men för i morgon ser det MYCKET mörkare ut... det här är den jobbigaste men samtidigt roligaste tiden på året.
2. Köket. Allt har dragit ut på tiden i och med att jag alltid är trött när jag kommer hem, och när jag orkar måste jag påta lite i det i alla fall. I dag skulle jag till exempel målat en del, men det visade sig att färgen var frostskadad, så det var bara att slänga... får köpa ny i morgon. Så jag har fixat med väggarna i stället. Det är i alla fall snart slut.
3. Rebecca. När jag väl kommer hem måste jag ta hand om henne, Ayse är jättetrött efter att ha haft hand om henne hela dagen, och har nästan inte haft tid för sig själv alls.
Så, nu var det slutklagat. Jag har varit gräsänkling i en vecka nu, men det är inte förrän nu jag haft ork att skriva här. Sov elva timmar i natt... det var efterlängtat.
Vi har länge slarvat, men nu har vi i alla fall tagit tag i tandborstningen med Rebecca. Varje dag ska det borstas. Kastar in bilder allt eftersom jag tittar på dem, vi har fotat hela tiden så det blir en uppdatering över en längre tid här. Oj oj, bilder från min födelsedag i september till och med... snacka om att jag ska ha dåligt samvete! (Kolla in bilden på tårtan)
Vi var även iväg på ett barndop. Föräldrarna till tvillingarna var de som gifte sig för några månader sedan. Skönt att några av de inbjudna till dopet inte var där, en av de inbjudna har jag sett vad jag behöver i det här livet. Rebecca var inte extra fint uppklädd till dopet som hon var till bröllopet, men visst är hon ett charmtroll? De små bebisarna är jättesöta... fantastiskt små första gången vi såg dem, men Rebecca såg ju ut att vara några veckor gammal redan när hon kom till världen, så det är ju inte rättvist att jämföra... tredje bilden är Ayse med en av småttingarna, och pappan till vänster i bakgrunden. Rebecca (fjärde bilden) var inte lika imponerad, och jag bara spelade cool...
Vår lilla sötnos provade också en av leksakerna i trädgården. Bara åtta månader gammal... varje gång jag ser henne blir jag påmind om hur mycket hon betyder för mig. Det var väl Alex Schulman som skrev en gång att "hon kan få mig att göra vad som helst", och det är så sant. Jag skulle göra vad som helst för den här lilla flickan. Det är en annan typ av kärlek än jag känt innan, men den är fantastiskt stark.
Ah, det är tur att bilderna är sparade! För annars hade jag glömt helt att berätta om många saker. Fastan slutade ju 19 september, om jag minns rätt. Vi beklagade oss för Ayses föräldrar för att vi inte kunde komma, och berättade att vi skulle fira tillsammans med några vänner i Kristianstad, bland dem en av mina tidigare grannar som är imam. Men så satte vi oss på tåget, åkte till Kastrup och ner till Antalya... första bilden är från tågresan. Ayses bror, syster och mormor visste om att vi var på väg, men de var de enda. Så Ahmet hämtade oss på flygplatsen och körde oss hem till Ayses föräldrar. Vi tog tyst av oss skorna, och sedan stormade vi in i vardagsrummet, där Ayses mamma Ümmühan höll på att bädda för natten. Hon tappade fattningen men log stort. Ayses pappa Mustafa hörde att det var folk i vardagsrummet, så han gick dit... och tappade fattningen totalt. Han kunde inte få fram ett ord, bara log, skrattade, pekade och tog på oss... de hade tidigare under dagen sagt att "den här festen är inte komplett utan Rob, Ayse och Tugba" (Rebeccas turkiska namn). Och så stod vi där... det var verkligen en priceless moment, önskar att vi hade tänkt på att filma det! Klistrar in lite random pictures från Turkietresan med kortare texter: 3. Ayses syster Seyma och kusinbarnet Fatma Nur. 4. Alla känner väl igen katten Janson? Och gubben som ligger under är ingen okändis heller. Hemma hos Ayses mormor. Och ja, nu har jag äntligen lärt mig att det får plats tre bilder per rad :-)
1. Fortfarande hos Ayses mormor. Ayse sitter mellan sina syskon. Ännu en gång slår en tanke mig: "Hur tusan klarade man sig innan digitalkameran fanns?" Ärligt talat, alla bilder man tar, bara knäpper 20 bilder för att troligen spara en bra... 2. Jadu, stackars förskräckta Rebecca, det är inte lätt med allt nytt folk... det här är din mormors syster. Andra gången jag träffade henne, tror jag. 3. Oj oj, en gruppbild... här var det många. Först jag, Ayse, Ayses kusin Bekir och Seyma. Andra raden Ayses kusin ... vars namn jag alltid glömmer, och Bilal. Och slutligen lille Mustafa, lillebror till Bekir och Bilal (alla kusiner till Ayse, barn till damen i bild 2).
1. Under slutet av fastan är det tradition i Ayses släkt att ta sig från hem till hem, och äta baklava och godsaker hos hela släkten. Rebecca börjar lite försiktigt :-) Lite speciellt med det här att gå från familj till familj, och helt underbart. Det här måste vara hos Ayses morbror Mehmet. 2. Mehmet låter Rebecca leka med hans enhörning, troligen den sista i världen. 3. ...och det här är orsaken till att enhörningarna dog ut...
1. Den här bilden får mig verkligen att längta till Turkiet... mycket härligare temperatur än i Sverige, mer ljus (tro mig, det kan gå fem dagar utan att jag ser solen just nu...) och samkväm med släkten. Inga konstigheter alls. Någonstans i den här bilden finns några granatäpplen som precis plockats från ett träd i trädgården. Helt fantastiskt... så ska jag ha det i framtiden. Plocka apelsiner, citroner och granatäpplen från min egen trädgård...
2. Ayses faster. Det är stor åldersskillnad mellan henne och hennes pappa, så jag har väldigt svårt att hålla koll på exakt vem som är vem... "okej, så hon är fem år yngre än du, och hon är din fasters barnbarn..." vet att jag har svårt för att lära mig det här med namn, ansikten och relationer, så den här familjen är verkligen en utmaning!
3. Glömde... vindruvor ska jag också ha i trädgården!
1. Rebecca och gannsonen. "Öpme beni" betyder "pussa mig inte" (jag är smutsig)...
2. Rebecca och morfar efter en varm härlig dusch.
Kräftor...? Men... jodå, vi köpte ett paket kräftor som vi tog med oss till Turkiet. Visst finns det kräftor i Turkiet, men lustigt nog är de tre gånger så dyra i Turkiet som i Sverige... Svärfar hade aldrig ätit kräftor innan den här dagen, men alla älskade dem. Men räkor har de inte vågat sig på. "De ser ut som maskar" säger de.
En riktig turkisk specialitet är fårmage. Aningen speciellt, inget som svenskar tänker på att man kan laga till, men det är något många turkar älskar. Jag hade aldrig sett insidan av en mage innan, så det var väldigt intressant. Och soppan blev faktiskt väldigt god, när man väl hade svalt tanken att det var mage man åt.
1. "God morgon, sömntuta! Är jag vaken så ska du minsann vakna också!" ser Rebecca ut att säga... ingen kan väl ta illa upp när det är hon som säger det :-) vår glada lilla tjej, pappa saknar dig... det börjar bli riktigt jobbigt att se de här bilderna.
Dags för frukost. Rebecca älskar bröd, turk som hon är, och provar även en chili... av någon anledning är de söta smakrika chilifrukterna sällsynta i Sverige, men vi har gott om de starka.
Nu känns det som att det får vara nog för i dag, kanske skriver lite mer i morgon om det finns tid...
Jag hoppas bara att jag inte missar Rebeccas första steg nu när hon är i Turkiet. Två veckor utan min familj... det är en mardröm som jag aldrig mer vill vara med om... jag har blivit beroende av dem båda.
1. Jobbet. Först var det inventering och årets största spelrelease, och jag var på plats fredag till söndag. Det mesta av sammanställningen av inventeringen sen tog bara en vecka, men det är alltid saker som dröjer... och sen är det julhandel, fraktfritt och så vidare. Dagens prognos hade jag 4% fel på, men för i morgon ser det MYCKET mörkare ut... det här är den jobbigaste men samtidigt roligaste tiden på året.
2. Köket. Allt har dragit ut på tiden i och med att jag alltid är trött när jag kommer hem, och när jag orkar måste jag påta lite i det i alla fall. I dag skulle jag till exempel målat en del, men det visade sig att färgen var frostskadad, så det var bara att slänga... får köpa ny i morgon. Så jag har fixat med väggarna i stället. Det är i alla fall snart slut.
3. Rebecca. När jag väl kommer hem måste jag ta hand om henne, Ayse är jättetrött efter att ha haft hand om henne hela dagen, och har nästan inte haft tid för sig själv alls.
Så, nu var det slutklagat. Jag har varit gräsänkling i en vecka nu, men det är inte förrän nu jag haft ork att skriva här. Sov elva timmar i natt... det var efterlängtat.
Vi har länge slarvat, men nu har vi i alla fall tagit tag i tandborstningen med Rebecca. Varje dag ska det borstas. Kastar in bilder allt eftersom jag tittar på dem, vi har fotat hela tiden så det blir en uppdatering över en längre tid här. Oj oj, bilder från min födelsedag i september till och med... snacka om att jag ska ha dåligt samvete! (Kolla in bilden på tårtan)
Vi var även iväg på ett barndop. Föräldrarna till tvillingarna var de som gifte sig för några månader sedan. Skönt att några av de inbjudna till dopet inte var där, en av de inbjudna har jag sett vad jag behöver i det här livet. Rebecca var inte extra fint uppklädd till dopet som hon var till bröllopet, men visst är hon ett charmtroll? De små bebisarna är jättesöta... fantastiskt små första gången vi såg dem, men Rebecca såg ju ut att vara några veckor gammal redan när hon kom till världen, så det är ju inte rättvist att jämföra... tredje bilden är Ayse med en av småttingarna, och pappan till vänster i bakgrunden. Rebecca (fjärde bilden) var inte lika imponerad, och jag bara spelade cool...
Vår lilla sötnos provade också en av leksakerna i trädgården. Bara åtta månader gammal... varje gång jag ser henne blir jag påmind om hur mycket hon betyder för mig. Det var väl Alex Schulman som skrev en gång att "hon kan få mig att göra vad som helst", och det är så sant. Jag skulle göra vad som helst för den här lilla flickan. Det är en annan typ av kärlek än jag känt innan, men den är fantastiskt stark.
Ah, det är tur att bilderna är sparade! För annars hade jag glömt helt att berätta om många saker. Fastan slutade ju 19 september, om jag minns rätt. Vi beklagade oss för Ayses föräldrar för att vi inte kunde komma, och berättade att vi skulle fira tillsammans med några vänner i Kristianstad, bland dem en av mina tidigare grannar som är imam. Men så satte vi oss på tåget, åkte till Kastrup och ner till Antalya... första bilden är från tågresan. Ayses bror, syster och mormor visste om att vi var på väg, men de var de enda. Så Ahmet hämtade oss på flygplatsen och körde oss hem till Ayses föräldrar. Vi tog tyst av oss skorna, och sedan stormade vi in i vardagsrummet, där Ayses mamma Ümmühan höll på att bädda för natten. Hon tappade fattningen men log stort. Ayses pappa Mustafa hörde att det var folk i vardagsrummet, så han gick dit... och tappade fattningen totalt. Han kunde inte få fram ett ord, bara log, skrattade, pekade och tog på oss... de hade tidigare under dagen sagt att "den här festen är inte komplett utan Rob, Ayse och Tugba" (Rebeccas turkiska namn). Och så stod vi där... det var verkligen en priceless moment, önskar att vi hade tänkt på att filma det! Klistrar in lite random pictures från Turkietresan med kortare texter: 3. Ayses syster Seyma och kusinbarnet Fatma Nur. 4. Alla känner väl igen katten Janson? Och gubben som ligger under är ingen okändis heller. Hemma hos Ayses mormor. Och ja, nu har jag äntligen lärt mig att det får plats tre bilder per rad :-)
1. Fortfarande hos Ayses mormor. Ayse sitter mellan sina syskon. Ännu en gång slår en tanke mig: "Hur tusan klarade man sig innan digitalkameran fanns?" Ärligt talat, alla bilder man tar, bara knäpper 20 bilder för att troligen spara en bra... 2. Jadu, stackars förskräckta Rebecca, det är inte lätt med allt nytt folk... det här är din mormors syster. Andra gången jag träffade henne, tror jag. 3. Oj oj, en gruppbild... här var det många. Först jag, Ayse, Ayses kusin Bekir och Seyma. Andra raden Ayses kusin ... vars namn jag alltid glömmer, och Bilal. Och slutligen lille Mustafa, lillebror till Bekir och Bilal (alla kusiner till Ayse, barn till damen i bild 2).
1. Under slutet av fastan är det tradition i Ayses släkt att ta sig från hem till hem, och äta baklava och godsaker hos hela släkten. Rebecca börjar lite försiktigt :-) Lite speciellt med det här att gå från familj till familj, och helt underbart. Det här måste vara hos Ayses morbror Mehmet. 2. Mehmet låter Rebecca leka med hans enhörning, troligen den sista i världen. 3. ...och det här är orsaken till att enhörningarna dog ut...
1. Den här bilden får mig verkligen att längta till Turkiet... mycket härligare temperatur än i Sverige, mer ljus (tro mig, det kan gå fem dagar utan att jag ser solen just nu...) och samkväm med släkten. Inga konstigheter alls. Någonstans i den här bilden finns några granatäpplen som precis plockats från ett träd i trädgården. Helt fantastiskt... så ska jag ha det i framtiden. Plocka apelsiner, citroner och granatäpplen från min egen trädgård...
2. Ayses faster. Det är stor åldersskillnad mellan henne och hennes pappa, så jag har väldigt svårt att hålla koll på exakt vem som är vem... "okej, så hon är fem år yngre än du, och hon är din fasters barnbarn..." vet att jag har svårt för att lära mig det här med namn, ansikten och relationer, så den här familjen är verkligen en utmaning!
3. Glömde... vindruvor ska jag också ha i trädgården!
1. Rebecca och gannsonen. "Öpme beni" betyder "pussa mig inte" (jag är smutsig)...
2. Rebecca och morfar efter en varm härlig dusch.
Kräftor...? Men... jodå, vi köpte ett paket kräftor som vi tog med oss till Turkiet. Visst finns det kräftor i Turkiet, men lustigt nog är de tre gånger så dyra i Turkiet som i Sverige... Svärfar hade aldrig ätit kräftor innan den här dagen, men alla älskade dem. Men räkor har de inte vågat sig på. "De ser ut som maskar" säger de.
En riktig turkisk specialitet är fårmage. Aningen speciellt, inget som svenskar tänker på att man kan laga till, men det är något många turkar älskar. Jag hade aldrig sett insidan av en mage innan, så det var väldigt intressant. Och soppan blev faktiskt väldigt god, när man väl hade svalt tanken att det var mage man åt.
1. "God morgon, sömntuta! Är jag vaken så ska du minsann vakna också!" ser Rebecca ut att säga... ingen kan väl ta illa upp när det är hon som säger det :-) vår glada lilla tjej, pappa saknar dig... det börjar bli riktigt jobbigt att se de här bilderna.
Dags för frukost. Rebecca älskar bröd, turk som hon är, och provar även en chili... av någon anledning är de söta smakrika chilifrukterna sällsynta i Sverige, men vi har gott om de starka.
Nu känns det som att det får vara nog för i dag, kanske skriver lite mer i morgon om det finns tid...
Jag hoppas bara att jag inte missar Rebeccas första steg nu när hon är i Turkiet. Två veckor utan min familj... det är en mardröm som jag aldrig mer vill vara med om... jag har blivit beroende av dem båda.
