pappatankar

I dag fick vi ta en tur till sjukhuset. Ayse hade mått illa sen i går morse, ont i magen så hon knappt kunde röra sig. I natt blev det inte mycket sovet för någon av oss.

Så... in på akuten först. Svarade på några frågor, och så skickades vi upp till förlossningsavdelningen. Vi blev ganska väl omhändertagna till att börja med, de kopplade snabbt in apparater för att hålla koll på både mammans och barnets puls, syresättningen av blodet och så vidare.
Jag hade varit orolig ett tag, och det blev värre när jag såg hur hög Rebeccas puls var. Undrade om allt stod rätt till... men jodå, sa personalen, det såg bra ut, inga problem.

I och med att smärtan satt i samma område som blindtarmen var vi extra oroliga. Känns som att jag får förklara lite hur ofta jag är i kontakt med sjukvården: Ungefär aldrig. Så jag har inte koll på nånting, och har inte haft tid att lära mig något. Men Ayse hade i alla fall fått reda på att om det är blindtarmen så blir det kejsarsnitt direkt. Uscha... men i och med att hon inte hade feber var de i princip helt säkra på att det inte var blindtarmen.

Så... tiden gick lite grann, och så ordnade de bakterieodling och blodprov. Tiden gick efter det... jag gick ut och frågade när läkaren, som skulle känna på magen och kontrollera så allt såg bra ut, skulle komma. "Jag ska se till att han kommer till er" fick jag som svar. Tiden gick, och jag gick ut och påminde. Tiden gick, och fem timmar efter att vi kom till sjukhuset gick jag ut för att fråga igen. "Det finns bara en läkare på akuten, gynekologin och förlossningen, och vi måste prioritera vem som ska gå först. Som det ser ut just nu kan jag komma till er om en timme, om det inte händer något mer."

Jotack... vi klädde på oss och gick. Vi hade i alla fall fått reda på att allt var bra med barnet, och att det med största sannolikhet bara var foglossning. Smärtsamt, men helt ofarligt. Och Ayse mådde bättre, så det var egentligen inte mycket att vänta på. Vi får ringa och kolla upp resultaten på proverna i morgon.

Inte särskilt imponerande. En enda läkare på plats en fredag kväll, det måste vara något som är väldigt fel. Skit samma om en läkare inte har fullt upp att göra alltid, det är ju när det inte finns någon läkare på plats, alltså när läkareninte är med, som det är riktigt farligt.

Nästa barn kommer att födas i Turkiet...

Så... tummarna loss lite grann nu.

Som sagt, det här med att vänta barn är för mannen väldigt mycket att VÄNTA. Så det har inte hänt sådär dramatiskt mycket för min del.

Frun däremot har börjat bli riktigt stor. Det tar henne en minut att resa sig från sängen, en halv minut att rulla runt från ena sidan till andra.
Jag vill hjälpa henne, men kan förstås inte alltid. Jag jobbar och är hemifrån mycket. I morse körde jag hemifrån halv sex och kom hem kvart i sju på kvällen.

Rebecca (bebben) har börjat sparka väldigt kraftigt och ställer till med en hel del problem för Frun. Hon har väldigt ont ibland, och härom dagen kom en del förvärkar som inte var att leka med.

Och vad gör då Frun? Jo, hon vilar förstås. Men så fort det gått över städar hon, diskar, bäddar, handlar och lagar mat. Och när vi sitter ner för att äta vill hon att jag ska säga till henne om det är något som saknas, och absolut inte resa mig och hämta det själv. Dessutom går hon i skolan för att lära sig svenska. På under fyra månader har hon en god chans att bli helt färdig med SFI, dvs innan Rebecca kommer till världen. Hon ger sig inte.

Lovar att uppdatera mer frekvent när det händer lite mer saker.