pappatankar

Ärligt talat, jag har aldrig varit en tuffing. Aldrig någonsin, hur gärna jag än ville när jag var yngre.

Visst, hyfsat halvbiffig, och jag kan skrämma folk lite grann. Ända tills de ser mitt ansikte och mina ögon, då faller fasaden. (Gäller förstås inte på jobbet, där kan jag skrämmas en hel del mer)

Under många år såg jag upp till farsgubben. Ville bli som han, strävade efter det. Det gjorde min mamma orolig. Jag blev okänslig, omöjlig att beröra. Jag blev någon annan än den jag egentligen skulle bli.

Under tiden med Damen har jag mjuknat. Jag har mer och mer börjat se saker ur en turkisk synvinkel, ser större värde i de närmaste vännerna och väldigt mycket mer värde i familjen. Som exempel, innan bodde jag i samma stad som pappa. Knappt 2 km ifrån honom. Och vi träffades ungefär en gång varannan månad.
Nu har det blivit annorlunda. Vi brukar träffas absolut minst en gång varannan vecka, oftast varje vecka.

Varje gång jag varit i Turkiet, från första gången jag verkligen spenderade tid med familjen, har jag tänkt "det är ju SÅ HÄR det ska vara". Det har varit något jag verkligen saknat, fast jag har inte vetat om det.

Ju mer tiden går, desto mjukare blir jag. Släpper materialistiska tankar och värderingar. Filmsamlingen tar upp en och en halv bokhylla, men jag kommer nog att göra mig av med hälften snart, som exempel. Jag har hoppat av tåget med hetsen att ha en större TV än grannen, struntar i om någon spenderar stora pengar på det ena eller det andra. Eller rättare sagt tycker ofta synd om dem, för de binder såna värden i prylar. Själv längtar jag mest till Turkiet och att få uppleva värmen och kärleken i familjen där. Det betyder så mycket mer än prylar... även om det nog kommer att dröja länge innan jag kör något annat än BMW. Den lyxen vill jag ha kvar.

Sedan Rebecca kom till världen har jag börjat tänka mer och mer framåt. Hur livet ska se ut, var vi ska bo... hur Rebecca ska växa upp och hur hon ska uppfostras. Vissa saker är solklara, jag ser hellre att hon växer upp i Turkiet och har turkiska värderingar än att hon blir en svensk tonåring som super och har en massa tillfälliga förbindelser... och att vi kommer att bo i Turkiet känns mer och mer självklart. En brittisk vän och hans fru säger att de kan fixa jobb till mig på en dag, i värsta fall två. Och det hade varit väldigt härligt... att gå från att vara totalt överbelastad på jobbet, flänga iväg till Borås, Trollhättan, Stockholm till att kunna ta det så otroligt mycket lugnare och kanske bara ha 20 minuters väg hem, det hade varit underbart.
Och förstås, med en fem gånger så stor släkt. I Turkiet är det något som är väldigt fel om man inte träffar alla mostrar, morbröder, farbröder och fastrar varje vecka. Hmm, när var det jag träffade någon av mina släktingar sist? Min morbror träffade jag väl för... tre månader sedan? Faster som jobbar 400 meter från mitt jobb? Oj... ja, det var väl i april, eller?

Varje dag på jobbet nu längtar jag hem, varje gång jag har tid att tänka på annat än jobbet. Under varje 15-minuterslunch frågar kollegorna om hur det är hemma, och jag längtar... Ayse pratar med familjen i princip varje dag, och jag ser dem också. Jag vill ha så bra kontakt med släkten, jag vill börja bygga något nytt, något jag aldrig haft.