I väntans tider
Jag har ibland, alltså förr i tiden, funderat över hur det skulle kännas när man fick reda på att det var ett barn på väg... inte för att det varit något på väg innan, men undran har funnits där ändå. Och hur det skulle kännas under väntans tid, om jag skulle känna mig skräckslagen, inte mogen nog eller...
För mig var det ett ganska väntat besked när jag fick reda på att Damen var gravid. Jag var hos henne just under de mest lämpliga dagarna... månaden före hade mensen varit 2-3 dagar sen, och det gjorde mig orolig, för det skulle ju förskjuta cykeln och de mest fruktsamma dagarna. Damen blev sur på mig för att jag ville att hennes mens skulle komma den månaden, själv ville hon ju inte ha den, hon ville vara gravid redan då, även om chansen verkligen var minimal (det var runt 1½ månad sen sist vi träffades)...
Damen och jag kunde av naturliga skäl inte vara tillsammans när hon tog testet, men hon ringde mig direkt efteråt och berättade att jag minsann ska bli pappa. Det var en fantastisk känsla, jag log med hela huvudet och det pirrade i magen...
Sedan dess har tanken slagit rot. När jag äntligen fick hålla om Damens mage igen, alldeles för lång tid senare, kände jag tydligt att den var lite större än innan. Absolut inte jättestor, förstås. Men sedan den dagen har vi alltid varit tillsammans. Och min föreställning om att komma hem och helt plötsligt se en gigantisk mage... ja, gissa vad? Den blir inte gigantisk över en natt.
För mig har det aldrig varit någon tvekan, jag vill ha det här barnet. Och allt eftersom tiden har gått och jag har smekt Damen över magen varje kväll, känt hur magen vuxit en liten liten aning sen föregående dag så har jag älskat magen, och Damen, lite mer. Det är helt enkelt som med så mycket annat, man vänjer sig, och framför allt: Man växer in i det när man får uppleva hela processen. Det är inget hemskt, och det förändrar inte livet så drastiskt just när man VÄNTAR barnet. Det kommer säkert senare...
Men okej, en del saker har förändrats. Damen tål inte konflikter alls på samma sätt som innan, och hon är mycket tröttare. Hon går upp tidigt, men på kvällen orkar hon väldigt lite. Det jobbigaste av det är just kinkigheten, graviditetsnojan. Att vilken liten sak som helst kan bli så otroligt stor.
Ska försöka uppdatera lite oftare framöver...
För mig var det ett ganska väntat besked när jag fick reda på att Damen var gravid. Jag var hos henne just under de mest lämpliga dagarna... månaden före hade mensen varit 2-3 dagar sen, och det gjorde mig orolig, för det skulle ju förskjuta cykeln och de mest fruktsamma dagarna. Damen blev sur på mig för att jag ville att hennes mens skulle komma den månaden, själv ville hon ju inte ha den, hon ville vara gravid redan då, även om chansen verkligen var minimal (det var runt 1½ månad sen sist vi träffades)...
Damen och jag kunde av naturliga skäl inte vara tillsammans när hon tog testet, men hon ringde mig direkt efteråt och berättade att jag minsann ska bli pappa. Det var en fantastisk känsla, jag log med hela huvudet och det pirrade i magen...
Sedan dess har tanken slagit rot. När jag äntligen fick hålla om Damens mage igen, alldeles för lång tid senare, kände jag tydligt att den var lite större än innan. Absolut inte jättestor, förstås. Men sedan den dagen har vi alltid varit tillsammans. Och min föreställning om att komma hem och helt plötsligt se en gigantisk mage... ja, gissa vad? Den blir inte gigantisk över en natt.
För mig har det aldrig varit någon tvekan, jag vill ha det här barnet. Och allt eftersom tiden har gått och jag har smekt Damen över magen varje kväll, känt hur magen vuxit en liten liten aning sen föregående dag så har jag älskat magen, och Damen, lite mer. Det är helt enkelt som med så mycket annat, man vänjer sig, och framför allt: Man växer in i det när man får uppleva hela processen. Det är inget hemskt, och det förändrar inte livet så drastiskt just när man VÄNTAR barnet. Det kommer säkert senare...
Men okej, en del saker har förändrats. Damen tål inte konflikter alls på samma sätt som innan, och hon är mycket tröttare. Hon går upp tidigt, men på kvällen orkar hon väldigt lite. Det jobbigaste av det är just kinkigheten, graviditetsnojan. Att vilken liten sak som helst kan bli så otroligt stor.
Ska försöka uppdatera lite oftare framöver...
Presentation av mig och bloggen
So, here goes.
Min första offentliga blogg. Jag har tänkt på det ganska länge, speciellt sedan jag fick reda på att Damen var gravid. För jag sökte lite grann på nätet, och främst på blogg.se. Lite dyster statistik: Frasen "Jag ska bli mamma" hittar Google på 8 450 ställen, medan "Jag ska bli pappa" bara förekommer 575 gånger.
Jag läste lite här, lite där, men kom fram till att det mesta jag hittade bara var blaha blaha. Typ 1-2 blogginlägg, och sedan glömdes det hela bort bland allt annat, eller så var det inte alls så fokuserat på just bli pappa-biten som jag ville läsa om. Så efter mycket övervägande bestämde jag mig, det skulle bli en "pappa-blogg". Beslutet fattade jag efter att ha läst igenom boken "Koka makaroner", en bok om att bli pappa, som jag köpte för ynka 39 kr. Bok och bok, en pocket på runt 120 sidor. Pocket och pocket, författaren hade i princip lika gärna kunnat kopiera ner några dagars detaljerat pappa-bloggande och skickat till förlaget, och lagt till en del extra tankar... totalt var väl några sidor i boken väldigt bra, annars var det väldigt mycket vardagstjafs. Trevligt i och för sig, men sånt kan man - om man har tur - hitta i bloggar.
Så, jag tänkte att i stället för att köpa en massa böcker och leta fram och tillbaka så bjuder jag på mina tankar och erfarenheter. Bloggen kommer att fokusera på pappa-biten, och vad som händer runtomkring. Förändringarna i mitt liv, förändringarna med Damen och så vidare.
I och med att vi har gått igenom en bra bit av graviditeten redan kommer jag att hoppa lite grann fram och tillbaka. Ibland skriver jag om vad som hänt under dagen eller de senaste dagarna, ibland skriver jag om sånt jag kommer ihåg från tidigare under graviditeten, eller under vårt förhållande.
Damen har, liksom många andra i hennes situation, fått slut på energi för dagen och har sovit i ungefär en timme nu. Så jag har inte hunnit prata med henne om just den här bloggen än, även om vi har pratat om ämnet innan. Så jag vet inte om det blir en anonym blogg, eller om vi presenterar oss mer öppenhjärtligt, om det blir bilder på oss också eller hur det blir.
Så, då kommer i alla fall en kort presentation av oss, Damen och mig:
Jag har precis hunnit med att fylla 31. Ser skrämmande gammalt ut när jag för första gången ser det i skrift, men så är det. Jobbar och står i under dagarna, stort ansvar på jobbet och emellanåt ett väldigt stort lass att dra runt på jobbet.
Damen ska snart till att fylla 29. Går just nu i skolan, men det börjar bli jobbigt för henne. Hon har precis gått in i sjunde månaden, så även om magen ser väldigt stor ut i förhållande till hennes lilla kropp så kommer den att växa väldigt mycket mer innan det hela är färdigt.
Vi såg vår lilla dotter ordentligt för första gången för några dagar sedan. När vi var på semester i Turkiet passade vi på att stanna till på ett sjukhus och få ett 3D-ultraljud utfört. Det är otroligt, redan nu kan man se att hon har min näsa, och även mina långa muskulösa ben. Hon är välutvecklad, och när jag såg benen tänkte jag tyst inom mig att "stackars Damen, det kommer att bli tufft för henne med sparkarna som kommer från de där benen..." tror inte dottern har något emot att jag lägger upp en bild på hennes ben, så här kommer den... en högerfot, och vänster vad och lår, lite svårt att tyda kanske:
Min första offentliga blogg. Jag har tänkt på det ganska länge, speciellt sedan jag fick reda på att Damen var gravid. För jag sökte lite grann på nätet, och främst på blogg.se. Lite dyster statistik: Frasen "Jag ska bli mamma" hittar Google på 8 450 ställen, medan "Jag ska bli pappa" bara förekommer 575 gånger.
Jag läste lite här, lite där, men kom fram till att det mesta jag hittade bara var blaha blaha. Typ 1-2 blogginlägg, och sedan glömdes det hela bort bland allt annat, eller så var det inte alls så fokuserat på just bli pappa-biten som jag ville läsa om. Så efter mycket övervägande bestämde jag mig, det skulle bli en "pappa-blogg". Beslutet fattade jag efter att ha läst igenom boken "Koka makaroner", en bok om att bli pappa, som jag köpte för ynka 39 kr. Bok och bok, en pocket på runt 120 sidor. Pocket och pocket, författaren hade i princip lika gärna kunnat kopiera ner några dagars detaljerat pappa-bloggande och skickat till förlaget, och lagt till en del extra tankar... totalt var väl några sidor i boken väldigt bra, annars var det väldigt mycket vardagstjafs. Trevligt i och för sig, men sånt kan man - om man har tur - hitta i bloggar.
Så, jag tänkte att i stället för att köpa en massa böcker och leta fram och tillbaka så bjuder jag på mina tankar och erfarenheter. Bloggen kommer att fokusera på pappa-biten, och vad som händer runtomkring. Förändringarna i mitt liv, förändringarna med Damen och så vidare.
I och med att vi har gått igenom en bra bit av graviditeten redan kommer jag att hoppa lite grann fram och tillbaka. Ibland skriver jag om vad som hänt under dagen eller de senaste dagarna, ibland skriver jag om sånt jag kommer ihåg från tidigare under graviditeten, eller under vårt förhållande.
Damen har, liksom många andra i hennes situation, fått slut på energi för dagen och har sovit i ungefär en timme nu. Så jag har inte hunnit prata med henne om just den här bloggen än, även om vi har pratat om ämnet innan. Så jag vet inte om det blir en anonym blogg, eller om vi presenterar oss mer öppenhjärtligt, om det blir bilder på oss också eller hur det blir.
Så, då kommer i alla fall en kort presentation av oss, Damen och mig:
Jag har precis hunnit med att fylla 31. Ser skrämmande gammalt ut när jag för första gången ser det i skrift, men så är det. Jobbar och står i under dagarna, stort ansvar på jobbet och emellanåt ett väldigt stort lass att dra runt på jobbet.
Damen ska snart till att fylla 29. Går just nu i skolan, men det börjar bli jobbigt för henne. Hon har precis gått in i sjunde månaden, så även om magen ser väldigt stor ut i förhållande till hennes lilla kropp så kommer den att växa väldigt mycket mer innan det hela är färdigt.
Vi såg vår lilla dotter ordentligt för första gången för några dagar sedan. När vi var på semester i Turkiet passade vi på att stanna till på ett sjukhus och få ett 3D-ultraljud utfört. Det är otroligt, redan nu kan man se att hon har min näsa, och även mina långa muskulösa ben. Hon är välutvecklad, och när jag såg benen tänkte jag tyst inom mig att "stackars Damen, det kommer att bli tufft för henne med sparkarna som kommer från de där benen..." tror inte dottern har något emot att jag lägger upp en bild på hennes ben, så här kommer den... en högerfot, och vänster vad och lår, lite svårt att tyda kanske:
