pappatankar

Ja, som vanligt har det inte blivit något påskfirande. Minns inte när det senast blev av... pappa brukade bjuda in släkten förr i tiden, men nu har vi blivit för många. Och ingen har tagit över, trots att folk har hus och bjudningar för 20 personer.

Nej, den här påsken spenderade jag på vår uteplats. Byggde ut den med 80 cm... det kanske inte låter så mycket, men från 1,60 meter till 2,40, det gör en hel del. Helt underbart... slängde bort det gamla staketet, grävde ner nya plintar, la nya plattor, mixtrade fram och tillbaka med det hela, jävlades med sluttningen, räknade fel på både det ena och det andra, fick köpa mer grejor... träffade på ett rör när jag skulle gräva ner en plint. Träffade på en annan ledning när jag skulle gräva ner en annan plint. Så det har fått bli en del speciallösningar, som jag funderat över när jag suttit med mjukglassen från gatuköket som nästan är närmsta granne.

Det har varit fantastiskt väder i alla fall. Och även om jag inte alls har hunnit med så mycket som jag trodde så är allt med stenarna färdigt, och staketet behöver bara någon enstaka timme till. Sen kommer nästa stora projekt, att lägga ut trallgolvet. Det kommer också att ta tid, men det ska bli härligt när det väl är på plats.

Så... i och med allt jobbet blir det inte mycket "pappa"-bloggande den här gången. Ayse har tagit hand om Rebecca, och för det mesta har jag bara märkt av dem när maten varit färdig eller när de suttit ute och solat medan vi andra jobbat. Eller plockat vindruvor, som de vill få mig att tro... två bilder i dag :)

Det är så många säger att det känns första gången de känner bebisen röra sig. Måste vara en underbar känsla...

Men inte alltid, förstås. Ibland är det inte alls rätt läge för ett barn. Till exempel är det inte det för oss just nu. Och därför är det lite bekymmersamt att det är vad Ayse har känt ett par dagar... precis på samma sätt och samma ställe som när hon kände Rebecca första gången.

Sen förstås... Rebecca blir tre månader i morgon. Alltså är graviditeten max två månader gammal. Och så tidigt ska man inte kunna känna något, sägs det. Jag vet inte... kanske dags för ett test till?

Jag vet inte hur många gånger jag har hört någon säga "jag skulle kunna dö för mina barn, utan tvekan". Och jag har inte förstått det över huvud taget. Hur kan någon säga så? Det kan ju inte stämma... bättre att leva kvar och skaffa nya, om man nu vill det.

Men det hela förändras när man får egna barn. Jag har aldrig förut haft något riktigt band till ett barn. Syrrans ungar... visst, de är ju trevliga och så, men ingen connection. Och när de var spädbarn... tja, de två första träffade jag knappt. Den tredje lämnade syrran över i mina händer med orden "du behöver lite bebisbaciller" vid ett tillfälle när jag helst av allt bara ville krypa ner under en sten och stanna där i några år.

Men min lilla Rebecca... vårt lilla underverk. Hon har visat mig vad kärlek till ett barn innebär.



Men det är förstås inte alltid min lilla ängel är så snäll. Ibland är hon en häxa, säger Ayse... så långt vill jag förstås inte gå, men det är jobbigt vissa kvällar. Då landar vi i skilda sovrum.

I går, sådär vid kvart över nio på kvällen, kom Ayse på att vi borde köpa mjölkersättning, eftersom hon helt enkelt inte har tillräckligt mycket mjölk just nu. Det hade jag sagt flera gånger innan, men då var det något som inte kunde accepteras. Men men... i går blev det till att sätta sig i bilen och köra sisådär två mil för att hitta en affär som hade öppet. Om hon hade kommit på det en halvtimme tidigare hade jag hunnit till affären som ligger 300 meter härifrån.

Så... ett råd: Se till att det åtminstone finns en liten förpackning hemma från första dagen, för man vet aldrig när det kan behövas. Det kan rädda natten, och förståndet.