pappatankar

Ja ja, jag vet... "hon är 16 år i dag" heter låten egentligen :-)

Men 17 dagar har Rebecca hunnit bli nu i alla fall. Hon växer så det knakar, blir starkare och finare... och mer och mer lik mig. Det är kusligt ibland... mamsen har inte lyckats rota upp några bebisbilder på mig än, men de finns någonstans.

Den här blicken tror jag att en del kollegor känner igen.



Rebecca lyssnar intresserat på vad mormor har att säga:



Och de båda avslutar med att sjunga en sång.



Annars är det inte så mycket nytt. Rebecca har börjat få plitor och utslag i ansiktet, och det behandlar vi försiktigt med babyolja. Nacken är hur stark som helst, som också syns på bilderna, och hon tittar väldigt nyfiket omkring sig. Spegeln har hon bekantat sig med, och hon tittade fascinerat på bebisen som tittade tillbaka... var det en kompis? Eller...?

Det måste ta ett tag till innan hon förstår vad en spegel är, och att den bara reflekterar bilder. Naturligtvis, man kan ju inte veta allt när man bara är 17 dagar gammal. Men ibland tror jag att hon förstår väldigt mycket... hon lyssnar, och hon tittar och lär sig.

Alla säger ju att man ska stimulera barnen väldigt mycket, prata mycket med dem och så vidare. Även om de inte förstår så kan det bana väg för framtida kunskaper. Jag är egentligen ganska fåordig av mig, när jag inte har något speciellt att förmedla. Så i går kväll, när jag satt i soffan och jobbade med att komma ikapp med mailen, blev det lite annorlunda saker att säga till ett barn, bara för att hon skulle få höra min röst. "Jaså, den avvikelsen har inte kommit in än... men då får jag skicka det vidare till T, så får hon lösa det. Nästa mail... få se nu, hur var det... just ja, den här artikeln har bara kommit till två av systemen, så jag får ta och skicka den vidare... sådär, nu ska det vara fixat tills i morgon. Ojdå... det där var ju verkligen inte bra, men det kan jag inte göra något åt, så det mailet spar vi tills i morgon, eller hur gumman?"

I natt var första natten sen Ayse flyttade hit som jag sov ensam i sovrummet. Hon hade nämligen lagt märke till att jag vaknar ett antal gånger varje natt när Rebecca är hungrig, och när väckarklockan ringer halv sex har jag inte direkt råd att ha någon dålig sömn.
Så i morse, när jag gick in i vardagsrummet för att säga hejdå, såg jag mina två damer ligga under samma täcke. Så sött, med Rebeccas fridfulla ansikte... det var för mörkt för att ta ett kort, skyllde jag på, men jag hade inte direkt tid heller. Så jag fick jäkta iväg...