Växande barn
Det är en fantastisk känsla varje gång Rebecca lär sig nya ord på svenska. Hennes turkiska är otroligt mycket bättre än hennes svenska, och hon kan kommunicera väldigt bra på turkiska. Svenskan har halkat efter... av många orsaker.
Först i Sverige så jobbade jag mycket. Åkte hemifrån tidigt, kom hem sent. Inga kompisar att leka med. Här har hon massor med turkiska kompisar, både yngre och äldre, och pratar väldigt mycket med både dem och föräldrarna. Och så har vi förstås Ayses familj som pratar väldigt mycket med henne.
Tvåspråkiga barn sägs vara mer intelligenta (har ingen källa på detta) eftersom deras hjärnor hela tiden måste hantera två språk. Deras primära språk är det språket de tänker på för det mesta, och om man pratar med dem på det sekundära språket måste de översätta det till det primära, komma på ett svar, och sedan översätta svaret till det sekundära språket. Det låter logiskt... egentligen borde då alla föräldrar försöka prata två språk med sitt barn. Engelska kan ju de flesta en del av...
En del väljer att inte prata sitt hemspråk med barnet, utan bara svenska. Det har jag aldrig uppmuntrat, och kommer aldrig att uppmuntra. Även om det sekundära språket aldrig kommer att bli lika bra som det primära så är ett extra språk aldrig någon börda. Tvärtom kan det vara en otrolig tillgång i en situation man aldrig kunnat tänka sig. Det känns inte rättvist att fatta ett sådant beslut för ett barn som är några månader gammalt, något som kan ta ifrån det möjligheter 20, 30, 40 eller fler år i framtiden.
Kan någon komma på en orsak att inte lära ett sekundärt språk till ett barn, om ett sekundärt språk finns i familjen?
Först i Sverige så jobbade jag mycket. Åkte hemifrån tidigt, kom hem sent. Inga kompisar att leka med. Här har hon massor med turkiska kompisar, både yngre och äldre, och pratar väldigt mycket med både dem och föräldrarna. Och så har vi förstås Ayses familj som pratar väldigt mycket med henne.
Tvåspråkiga barn sägs vara mer intelligenta (har ingen källa på detta) eftersom deras hjärnor hela tiden måste hantera två språk. Deras primära språk är det språket de tänker på för det mesta, och om man pratar med dem på det sekundära språket måste de översätta det till det primära, komma på ett svar, och sedan översätta svaret till det sekundära språket. Det låter logiskt... egentligen borde då alla föräldrar försöka prata två språk med sitt barn. Engelska kan ju de flesta en del av...
En del väljer att inte prata sitt hemspråk med barnet, utan bara svenska. Det har jag aldrig uppmuntrat, och kommer aldrig att uppmuntra. Även om det sekundära språket aldrig kommer att bli lika bra som det primära så är ett extra språk aldrig någon börda. Tvärtom kan det vara en otrolig tillgång i en situation man aldrig kunnat tänka sig. Det känns inte rättvist att fatta ett sådant beslut för ett barn som är några månader gammalt, något som kan ta ifrån det möjligheter 20, 30, 40 eller fler år i framtiden.
Kan någon komma på en orsak att inte lära ett sekundärt språk till ett barn, om ett sekundärt språk finns i familjen?
Match making
I går hade vi gäster. Lite match making... och det verkar bli mer spännande än vi kunde tro.
Vad sägs om att matcha ihop en 47-årig amerikansk lingvist som har två barn och ett barnbarn med en 33-årig turkisk poliskvinna med ett femårigt barn?
De trivs ihop, så mycket är klart. Och hon körde honom hem vid kvällens slut. Det bådar gott... och åldersskillnaden... hur många år man är är bara siffror. Det är hur man tagit hand om sig, och hur man för sig, som är det viktiga. Det kan bli något... ser fram emot den spännande fortsättningen. För er som har mig på facebook: De dansar på bröllopet. Går inte att missa amerikanen, och turkiskan dansar bredvid honom. Häftigt...
Vad sägs om att matcha ihop en 47-årig amerikansk lingvist som har två barn och ett barnbarn med en 33-årig turkisk poliskvinna med ett femårigt barn?
De trivs ihop, så mycket är klart. Och hon körde honom hem vid kvällens slut. Det bådar gott... och åldersskillnaden... hur många år man är är bara siffror. Det är hur man tagit hand om sig, och hur man för sig, som är det viktiga. Det kan bli något... ser fram emot den spännande fortsättningen. För er som har mig på facebook: De dansar på bröllopet. Går inte att missa amerikanen, och turkiskan dansar bredvid honom. Häftigt...
Sorg
I dag har en väldigt nära vän till familjen - eller rättare sagt halva släkten - gått bort. Hon gick och la sig i går kväll. Men vaknade aldrig.
Livet kan sluta när som helst. Hur som helst. Som för Müride, att hjärtat slutar slå. Fridfullt. Eller på ett annat sätt. Bilar, vansinnesförare, förare som tappar kontrollen, snubbla i en trappa, halka på utspilld tvål när man är ute och handlar...
Vi vet aldrig när det händer. Därför är det viktigt att behandla dem man älskar som om varje gång man skiljs åt kan vara den sista gången man ses. Skiljs aldrig åt som ovänner. Dagen efter kan det vara för sent att säga "jag älskar dig" eller "förlåt".
Det är lustigt... i går kväll ringde Müride till alla, verkar det som. Till oss. Till Ayses föräldrar. Ayses moster och två morbröder, och Ayses mormor. Pratade en stund med alla. Som ett farväl... som om hon visste. Som om någon ville att hon skulle prata med alla en sista gång.
Livet kan sluta när som helst. Hur som helst. Som för Müride, att hjärtat slutar slå. Fridfullt. Eller på ett annat sätt. Bilar, vansinnesförare, förare som tappar kontrollen, snubbla i en trappa, halka på utspilld tvål när man är ute och handlar...
Vi vet aldrig när det händer. Därför är det viktigt att behandla dem man älskar som om varje gång man skiljs åt kan vara den sista gången man ses. Skiljs aldrig åt som ovänner. Dagen efter kan det vara för sent att säga "jag älskar dig" eller "förlåt".
Det är lustigt... i går kväll ringde Müride till alla, verkar det som. Till oss. Till Ayses föräldrar. Ayses moster och två morbröder, och Ayses mormor. Pratade en stund med alla. Som ett farväl... som om hon visste. Som om någon ville att hon skulle prata med alla en sista gång.
Summering
Ja, nu när jag ska försöka börja skriva lite igen så får jag väl summera lite av vad som hänt sen sist. Och det är ju lite grann.
Rebecca är nu tre och ett halvt år, och mycket har hänt. Men... det betyder inte att jag har missat att skriva någonting här. På sätt och vis. Förra året bestämde vi oss nämligen för att skaffa ett barn till, och två veckor senare stod vi där med ett positivt graviditetstest.
Aylin föddes 5 januari i år. Återigen gick vi över tiden, men bara fem dagar den här gången. Men hon var visst inte helt färdig... det är mycket mysiskt som händer under en graviditet, och mot slutet ska livmodern vända sig så att den sedan kan öppnas och släppa ut barnet på ett bra sätt. Så långt hade det inte gått nu, men i och med att Ayse är väldigt liten och hennes mage var monstruös så blev det igångsättning.
Ungefär 23 timmar efter att de första hormonerna satts in föddes Aylin. Vad som hände under de 23 timmarna kan jag sammanfatta som smärta, värkar, sömnlöshet och energilöshet... så jag rekommenderar inte igångsättning i "förtid" om det inte verkligen behövs av någon anledning.
När hon kom ut andades hon inte. Rörde sig inte. Barnmorskan larmade. De klippte navelsträngen snabbt, virade in henne i en handduk och sa till mig "ta barnet, och följ efter sköterskan".
Under vägen (20 meter) kvicknade Aylin till, började andas... men gissa om jag kände mig liten? Hann dock tänka "JAG får bära henne, och vi går, vi springer inte, då är det nog inte SÅ farligt ändå". När vi kom fram till akutrummet, där det fanns värme, syrgas och en läkare som hade hunnit dit innan oss, så tittade läkaren på Aylin, och sa "allt ser ju bra ut, förstår inte varför de larmade". Men som alltid: Bättre 100 larm för mycket än ett för lite...
Så, nu är tre av oss i familjen födda i januari, och jag är utbölingen. Dessutom utböling eftersom jag är man. Men damerna i familjen har bestämt att de tycker om mig ändå :-)
Vi har "i princip" bestämt oss för att det inte ska bli fler barn nu. Tidigare har vi sagt att tre barn, det blir bra. Men så måste man ändå vara realistisk: Jag är 35 nu. Ayse fyller 33 i morgon (i verkligheten, alltså. Hennes föräldrar rapporterade inte henne till myndigheterna förrän i januari). Säg att vi skaffar ett barn till, som ska födas i januari om jag får bestämma. 36 år. När barnet fyller 20 kommer jag att vara 56. Eller om vi väntar ett år till... om vi hade träffats tidigare hade vi säkert skaffat tre barn, men nu känns det som att två får räcka.
Annat som har hänt... jag har tagit föräldraledigt från jobbet. Så i somras packade vi våra väskor och tog oss till Turkiet. Och här ska vi spendera min förälraledighet.
Rebecca är nu tre och ett halvt år, och mycket har hänt. Men... det betyder inte att jag har missat att skriva någonting här. På sätt och vis. Förra året bestämde vi oss nämligen för att skaffa ett barn till, och två veckor senare stod vi där med ett positivt graviditetstest.
Aylin föddes 5 januari i år. Återigen gick vi över tiden, men bara fem dagar den här gången. Men hon var visst inte helt färdig... det är mycket mysiskt som händer under en graviditet, och mot slutet ska livmodern vända sig så att den sedan kan öppnas och släppa ut barnet på ett bra sätt. Så långt hade det inte gått nu, men i och med att Ayse är väldigt liten och hennes mage var monstruös så blev det igångsättning.
Ungefär 23 timmar efter att de första hormonerna satts in föddes Aylin. Vad som hände under de 23 timmarna kan jag sammanfatta som smärta, värkar, sömnlöshet och energilöshet... så jag rekommenderar inte igångsättning i "förtid" om det inte verkligen behövs av någon anledning.
När hon kom ut andades hon inte. Rörde sig inte. Barnmorskan larmade. De klippte navelsträngen snabbt, virade in henne i en handduk och sa till mig "ta barnet, och följ efter sköterskan".
Under vägen (20 meter) kvicknade Aylin till, började andas... men gissa om jag kände mig liten? Hann dock tänka "JAG får bära henne, och vi går, vi springer inte, då är det nog inte SÅ farligt ändå". När vi kom fram till akutrummet, där det fanns värme, syrgas och en läkare som hade hunnit dit innan oss, så tittade läkaren på Aylin, och sa "allt ser ju bra ut, förstår inte varför de larmade". Men som alltid: Bättre 100 larm för mycket än ett för lite...
Så, nu är tre av oss i familjen födda i januari, och jag är utbölingen. Dessutom utböling eftersom jag är man. Men damerna i familjen har bestämt att de tycker om mig ändå :-)
Vi har "i princip" bestämt oss för att det inte ska bli fler barn nu. Tidigare har vi sagt att tre barn, det blir bra. Men så måste man ändå vara realistisk: Jag är 35 nu. Ayse fyller 33 i morgon (i verkligheten, alltså. Hennes föräldrar rapporterade inte henne till myndigheterna förrän i januari). Säg att vi skaffar ett barn till, som ska födas i januari om jag får bestämma. 36 år. När barnet fyller 20 kommer jag att vara 56. Eller om vi väntar ett år till... om vi hade träffats tidigare hade vi säkert skaffat tre barn, men nu känns det som att två får räcka.
Annat som har hänt... jag har tagit föräldraledigt från jobbet. Så i somras packade vi våra väskor och tog oss till Turkiet. Och här ska vi spendera min förälraledighet.
Dags igen?
Usch, dammigt och unket här inne... ingen har varit inne på länge.
Har börjat få lite funderingar på att börja blogga igen. Så det kanske blir lite mer skrivet snart...?
Har börjat få lite funderingar på att börja blogga igen. Så det kanske blir lite mer skrivet snart...?
