Varför inte fortsätta?
Nyårsafton, ensam på jobbet, inget att göra... en bild på en gammal väns bilolycka fick mig att tänka på min bilolycka och bilden jag la upp här... det ena leder till det andra.
Varför slutade jag egentligen skriva... jo, därför att jag inte hade tid. Så enkelt är det. Med två små barn... men nu när jag har skummat igenom några inlägg ser jag hur stor skillnad det är mellan i dag och det senaste inlägget för två år sedan. Och ur min egen egoistiska synvinkel inser jag att jag borde skämmas, för det här kan ju bli en underbar dokumentation om hur barnen växte upp. Och det vill man ju inte missa, faktiskt.
Så, vad har hänt sen sist... eller vad har inte hänt? Det är ju länge sen. Barnen växer... om några dagar fyller de tre respektive sex år.
Rebecca har börjat i ettan. Det var lite inkörningsproblem i början, men sen har det rättat till sig och hon läser och skriver duktigt nu. Men en sak har jag kommit på: Vi slarvade alldeles för mycket med att lära henne bokstäverna innan. En sån enkel sak som att skriva DÖRR på dörren, BADRUM på badrumsdörren och lära henne de bokstäverna sakta men säkert, helt utan press, hade gett henne en mycket bättre start på skolan. Det enda hon kunde skriva innan hon började i skolan var sitt eget namn. Såhär gick det till:
Jag tyckte barnen satt för mycket vid datorn. Så jag satte ett lösenord på datorn, rebecca. Sen berättade jag för Rebecca att det var hennes namn som var lösenordet. Efter några dagar bad hon mig skriva hennes namn med kylskåpsmagneterna, och det gjorde jag. Sen sprang hon fram och tillbaka mellan vardagsrummet och köket, och jag förstod inte varför. Men jodå, hon hade memorerat bokstav för bokstav och knappat in lösenordet och låst upp datorn. Samma dag skrev hon sitt namn för första gången.
Jag kommer inte ihåg hur jag själv lärde mig bokstäverna, men jag lärde mig dem innan jag började i skolan. En dag var min kusin Dennis på besök, och han "lärde" mig att läsa. Eller rättare sagt: Att jag skulle sätta ihop de olika bokstäverna för att skapa längre ljud. Den dagen läste jag högt och långsamt, men sedan blev det snabbt bättre.
Vi har bestämt oss för att försöka ge Aylin en bättre start i skolan, göra den biten lättare för henne. För där har vi verkligen slarvat...
Aylin har verkligen blivit en bestämd liten dam. Hon försöker bestämma nästan allt, och där har vi åkt på en del problem. Framför allt morfar har väldigt svårt att inte ge efter, speciellt när hon börjar skrika. Men det är just när barnen börjar skrika som det är extra viktigt att inte ge efter om man tidigare sagt nej... så han har på sätt och vis lärt Aylin att det lönar sig att skrika, och det har vi fått kämpa med ett långt tag nu. Men det börjar lösa sig lite grann... jag ska inte ge honom all skulden, för det är ju också så att barnen har olika personligheter. Jag har försökt ge barnen disciplin, något jag lyckats väldigt bra med när det gäller Rebecca, men Aylin är en annan femma... små små framsteg, men hon har en vilja av järn och den måste vi forma och påverka innan det är för sent, innan hon tror att hon kan styra allt. Det är mycket jobb...
Barnen är väldigt olika... Rebecca har en väldigt mjuk personlighet, medan Aylin verkligen kan vara en egoistisk häxa. Om Rebecca försöker ta något som Aylin har i handen börjar Aylin skrika, släpper inte, och kämpar för sin rätt, och slåss ibland. Om Aylin försöker ta något som Rebecca har i handen sätter Rebecca sig ner och börjar gråta. Rebecca måste tuffa till sig...
Födelsedagsfest
Den gångna helgen hade vi födelsedagsfest för barnen. Bjöd släkten på mat, och efter maten kom en del grannar också för att gratulera. Blev runt 30 gäster totalt... jäklar alltså.
Nu är det alltså några dagar mer än ett år sedan Aylin kom till världen. Det är helt otroligt vad mycket som har hänt med henne under det året. Från att bara ha sovit, bajsat och ätit till att vara en komplett individ med önskemål och preferenser, en fin liten tjej med fem tänder, ett litet barn som knallar runt överallt och utforskar och leker med sin storasyster.
9 januari i dag. För fyra år sedan var vi på sjukhuset, och fick beskedet att "det finns inget vatten kvar. Kom hit igen i morgon klockan åtta, så sätter vi igång förlossningen." Det kändes väldigt konstigt... första barnet, första förlossningen. Allt hände för första gången. Det är en väldigt häftig känsla. Och en skrämmande känsla. En sån liten flicka skulle börja styra mitt liv... om hon inte var glad så var inget bra. Vi har haft tur med våra barn, inga problem med kolik och sånt. De har ätit och sovit när de var små. Aylin äter allt, Rebecca strular med maten men har börjat komma igång. För fem år sedan... vem hade kunnat tro att vi skulle få två så fina tjejer?
Dags att åka iväg en stund... vädret är väl sådär just nu. Solsken och klart, men inte så himla varmt. Säg runt 8-10 grader på dagen. Turkarna går runt med mössa på, och långkalsonger har de haft sen det blev 25 grader. "Om du blir kall så blir du sjuk!" säger alla. "Om fötterna blir kalla så blir du sjuk!" Jaja... visst, immunförsvaret kan försvagas, men så farligt är det inte.
Jag åkte på en omgång halsfluss, och då fick jag naturligtvis höra att orsaken var att jag inte hade klätt på mig ordentligt, och att jag inte hade kläder på mig i sängen. Hmm... jag är svensk. Jag måste inte alltid ha 25+ grader där jag är. Lite skillnad mot dem som har vuxit upp i det här landet...
Nu är det alltså några dagar mer än ett år sedan Aylin kom till världen. Det är helt otroligt vad mycket som har hänt med henne under det året. Från att bara ha sovit, bajsat och ätit till att vara en komplett individ med önskemål och preferenser, en fin liten tjej med fem tänder, ett litet barn som knallar runt överallt och utforskar och leker med sin storasyster.
9 januari i dag. För fyra år sedan var vi på sjukhuset, och fick beskedet att "det finns inget vatten kvar. Kom hit igen i morgon klockan åtta, så sätter vi igång förlossningen." Det kändes väldigt konstigt... första barnet, första förlossningen. Allt hände för första gången. Det är en väldigt häftig känsla. Och en skrämmande känsla. En sån liten flicka skulle börja styra mitt liv... om hon inte var glad så var inget bra. Vi har haft tur med våra barn, inga problem med kolik och sånt. De har ätit och sovit när de var små. Aylin äter allt, Rebecca strular med maten men har börjat komma igång. För fem år sedan... vem hade kunnat tro att vi skulle få två så fina tjejer?
Dags att åka iväg en stund... vädret är väl sådär just nu. Solsken och klart, men inte så himla varmt. Säg runt 8-10 grader på dagen. Turkarna går runt med mössa på, och långkalsonger har de haft sen det blev 25 grader. "Om du blir kall så blir du sjuk!" säger alla. "Om fötterna blir kalla så blir du sjuk!" Jaja... visst, immunförsvaret kan försvagas, men så farligt är det inte.
Jag åkte på en omgång halsfluss, och då fick jag naturligtvis höra att orsaken var att jag inte hade klätt på mig ordentligt, och att jag inte hade kläder på mig i sängen. Hmm... jag är svensk. Jag måste inte alltid ha 25+ grader där jag är. Lite skillnad mot dem som har vuxit upp i det här landet...
Aylin har börjat gå
Aylin kan mycket väl börja gå väldigt snart. I förrgår gick hon nämligen fem steg själv. Det gjorde Rebecca dagen innan hon gick 19 steg, och efter det knallade hon glatt runt överallt. Den farliga tiden kommer verkligen nu.
Kollade precis vädret i Sverige. Både skönt och tråkigt att det inte blir några minusgrader den närmaste veckan... vi ska nämligen åka till Sverige på fredag. Blir en hyfsad omställning. Här brukar jag ha på luftkonditioneringen på morgonen om det behövs, ungefär en halvtimme. Sen stänger jag av, och det blir lite varmare ute så vi inte behöver värma igen förrän på kvällen (ibland).
I Sverige är det, enligt mig och väldigt mycket enligt Ayse, många föräldrar som inte alls klär på sina barn tillräckligt. Kommer särskilt ihåg ett par nyblivna föräldrar som vi mötte på Lidl när Rebecca bara var några månader gammal. Det var 10-15 grader i luften, och de bar sin lille pojke i babyskyddet. Han hade inga strumpor på sig, ingen jacka, ingen mössa, och han var bara någon vecka gammal. Fy tusan... så små barn blir väldigt lätt nerkylda.
Ayse klär ibland på våra barn för mycket, enligt mitt tycke. Det tog ett tag innan vi kom överens om hur det skulle vara, men vår tumregel är att barnen aldrig ska frysa. Om händerna är kalla ska de absolut få mer kläder på sig. Och om de svettas ska något tas av. Den första biten missar många i Sverige...
Så, på fredag åker vi. Ska hälsa på familjen och några vänner, och sen tillbaka hit igen. Med oss kommer vi att ta lite frukt och grönsaker, mer än så vet jag inte. Vid den här tiden kostar väl tomaterna i Sverige 35-40 kr/kg. Här kostar de 4 kr/kg, och tomater går åt. Granatäpplen, som mamma älskar, kostar 4 kr/kg här. Eller ja, gratis om man plockar i grannens trädgård (där vi även kan plocka bland annat apelsiner). Granatäpplena i vår trädgård är nämligen slut nu. Vindruvorna likaså.
På vägen hit sen blir det lite mer. Listan är:
Svensk vitklöverhonung
Svensk lindhonung
Canadensisk klöverhonung (inte riktigt lika bra som den svenska, men halva priset)
2 knivmagneter (såna man sätter på väggen, så har man alltid knivarna inom räckhåll. Min mormor hade en sån, jag har alltid velat ha, och nu vill släktingarna ha.)
2 måttsatser, kryddmått upp till dl-mått. Här finns inget sånt, man använder bestick och teglas, men då blir det inte alltid helt rätt när man håller på.
Eluttag, med två kontakter, för montering på väggen. Här finns bara enkla för montage I väggen. Otroligt... och i vardagsrummet finns det TVÅ uttag. Jag har dragit kablar fram och tillbaka... har ju datorer, TV, DVD-spelare, Wii, stereo och allt möjligt. Plus mobiltelefoner som ska laddas...
Ost. Stureost, Rebeccas favorit. Vi har inte hittat någon här som hon tycker lika mycket om.
Fullkornsvälling. Utbudet i Sverige är bättre än i Turkiet, tycker vi.
Flugsmällare. De som finns här är helt i plast, viker sig för lätt och är kortare än de svenska. De jag vill ha har skaft i metalltråd. Borde väl finnas kvar även om det inte finns flugor i Sverige just nu.
Nappar till nappflaskor. Av någon outgrundlig anledning finns det inga med lite större hål här, eller skåra, som vi i Sverige använder till fullkornsvällingen. Så det tar 10-15 minuter för Aylin att suga i sig en halv flaska mjölkersättning, i stället för 3-4 minuter med ett större hål.
När mamma hälsade på för en månad sedan tog hon med sig en tandborste till Aylin. För här finns inga "minitandborstar" som de svenska tandläkarna rekommenderar till bebisar. Tittade runt i flera affärer, och apotek, och hittade bara tandborstar som var lämpliga från säg 4 år och uppåt (uppskattningsvis).
Så... turkiska bebisar använder för små nappflasksnappar och för stora tandborstar. Från en svensks perspektiv i alla fall.
I och med att världen är så pass global i dag så tycker man ju att det borde vara ungefär samma utbud när det gäller bebissaker överallt. Men nej... däremot kan man hitta Snickers, Twix, Bounty och Knorrs såser överallt. Och massor av produkter där det står Nestlé, Knorr, Dr. Oetker och så vidare.
Det leder mig till en annan sak: Jag köper absolut aldrig något där det står Nestlé eller Knorr när jag är i Turkiet. Är jag i Turkiet så ska mina pengar gå via turkiska affärer, till turkiska arbetare och turkiska företag. Vill jag ha cola köper jag Cola Turka, inte Coca Cola. Cola Turka är förresten det enda märket som smakar bättre än Coca Cola, enligt mig.
Hmm, har blivit avbruten 8-10 gånger under tiden jag skrivit, så jag har tappat bort vad det var jag skulle skriva... livet är så med två småbarn. Rebecca tittar visserligen på Pippi Långstrump just nu, och Aylin leker med min mobiltelefon, men det händer alltid saker. Nu ska Aylin sova om en liten stund, och sedan ska jag gå ut i bazaaren och handla lite grann. Det är praktiskt, precis utanför grinden. Kanske kommer ihåg att lägga in någon bild därifrån sen.
Kollade precis vädret i Sverige. Både skönt och tråkigt att det inte blir några minusgrader den närmaste veckan... vi ska nämligen åka till Sverige på fredag. Blir en hyfsad omställning. Här brukar jag ha på luftkonditioneringen på morgonen om det behövs, ungefär en halvtimme. Sen stänger jag av, och det blir lite varmare ute så vi inte behöver värma igen förrän på kvällen (ibland).
I Sverige är det, enligt mig och väldigt mycket enligt Ayse, många föräldrar som inte alls klär på sina barn tillräckligt. Kommer särskilt ihåg ett par nyblivna föräldrar som vi mötte på Lidl när Rebecca bara var några månader gammal. Det var 10-15 grader i luften, och de bar sin lille pojke i babyskyddet. Han hade inga strumpor på sig, ingen jacka, ingen mössa, och han var bara någon vecka gammal. Fy tusan... så små barn blir väldigt lätt nerkylda.
Ayse klär ibland på våra barn för mycket, enligt mitt tycke. Det tog ett tag innan vi kom överens om hur det skulle vara, men vår tumregel är att barnen aldrig ska frysa. Om händerna är kalla ska de absolut få mer kläder på sig. Och om de svettas ska något tas av. Den första biten missar många i Sverige...
Så, på fredag åker vi. Ska hälsa på familjen och några vänner, och sen tillbaka hit igen. Med oss kommer vi att ta lite frukt och grönsaker, mer än så vet jag inte. Vid den här tiden kostar väl tomaterna i Sverige 35-40 kr/kg. Här kostar de 4 kr/kg, och tomater går åt. Granatäpplen, som mamma älskar, kostar 4 kr/kg här. Eller ja, gratis om man plockar i grannens trädgård (där vi även kan plocka bland annat apelsiner). Granatäpplena i vår trädgård är nämligen slut nu. Vindruvorna likaså.
På vägen hit sen blir det lite mer. Listan är:
Svensk vitklöverhonung
Svensk lindhonung
Canadensisk klöverhonung (inte riktigt lika bra som den svenska, men halva priset)
2 knivmagneter (såna man sätter på väggen, så har man alltid knivarna inom räckhåll. Min mormor hade en sån, jag har alltid velat ha, och nu vill släktingarna ha.)
2 måttsatser, kryddmått upp till dl-mått. Här finns inget sånt, man använder bestick och teglas, men då blir det inte alltid helt rätt när man håller på.
Eluttag, med två kontakter, för montering på väggen. Här finns bara enkla för montage I väggen. Otroligt... och i vardagsrummet finns det TVÅ uttag. Jag har dragit kablar fram och tillbaka... har ju datorer, TV, DVD-spelare, Wii, stereo och allt möjligt. Plus mobiltelefoner som ska laddas...
Ost. Stureost, Rebeccas favorit. Vi har inte hittat någon här som hon tycker lika mycket om.
Fullkornsvälling. Utbudet i Sverige är bättre än i Turkiet, tycker vi.
Flugsmällare. De som finns här är helt i plast, viker sig för lätt och är kortare än de svenska. De jag vill ha har skaft i metalltråd. Borde väl finnas kvar även om det inte finns flugor i Sverige just nu.
Nappar till nappflaskor. Av någon outgrundlig anledning finns det inga med lite större hål här, eller skåra, som vi i Sverige använder till fullkornsvällingen. Så det tar 10-15 minuter för Aylin att suga i sig en halv flaska mjölkersättning, i stället för 3-4 minuter med ett större hål.
När mamma hälsade på för en månad sedan tog hon med sig en tandborste till Aylin. För här finns inga "minitandborstar" som de svenska tandläkarna rekommenderar till bebisar. Tittade runt i flera affärer, och apotek, och hittade bara tandborstar som var lämpliga från säg 4 år och uppåt (uppskattningsvis).
Så... turkiska bebisar använder för små nappflasksnappar och för stora tandborstar. Från en svensks perspektiv i alla fall.
I och med att världen är så pass global i dag så tycker man ju att det borde vara ungefär samma utbud när det gäller bebissaker överallt. Men nej... däremot kan man hitta Snickers, Twix, Bounty och Knorrs såser överallt. Och massor av produkter där det står Nestlé, Knorr, Dr. Oetker och så vidare.
Det leder mig till en annan sak: Jag köper absolut aldrig något där det står Nestlé eller Knorr när jag är i Turkiet. Är jag i Turkiet så ska mina pengar gå via turkiska affärer, till turkiska arbetare och turkiska företag. Vill jag ha cola köper jag Cola Turka, inte Coca Cola. Cola Turka är förresten det enda märket som smakar bättre än Coca Cola, enligt mig.
Hmm, har blivit avbruten 8-10 gånger under tiden jag skrivit, så jag har tappat bort vad det var jag skulle skriva... livet är så med två småbarn. Rebecca tittar visserligen på Pippi Långstrump just nu, och Aylin leker med min mobiltelefon, men det händer alltid saker. Nu ska Aylin sova om en liten stund, och sedan ska jag gå ut i bazaaren och handla lite grann. Det är praktiskt, precis utanför grinden. Kanske kommer ihåg att lägga in någon bild därifrån sen.
Att jämföra barn
Alla vet förstås att man inte 'ska' jämföra barn. För varje barn är unikt.
Men ändå gör man det hela tiden. Man ser skillnader och likheter. Och det är inget fel i det så länge man inte säger till barnet 'varför är du inte mer som X' eller något liknande. Varje barn är bra på något, lite sämre på något annat och de lär sig olika fort.
Rebecca började gå längs möblerna i september. Nu är det november, och Aylin har precis börjat göra det. Det är 3 år och 360 dagar mellan dem, så vi kan jämföra datum för datum.
Rebecca gick sina första 19 steg ganska exakt när hon var ett år gammal. Det verkar som att Aylin kommer att bli senare när det gäller den biten, även om hon förstås kan överraska.
Men sen är det andra saker, som sagt. Varje barn är unikt. Vi har alltid haft, och har fortfarande, problem med maten när det gäller Rebecca. Det är inte mycket hon vill äta, och om maten inte passar är det lögn att få henne att äta den. Och även med hennes favoriter är det problem, hon äter väldigt lite själv, sen måste vi ta resten när hon är distraherad av tvn.
Aylin... hon äter allt än så länge, och hon vet ibland inte när det räcker. Det enda problemet är verkligen att hon ska förstå när hon är mätt. Och de senaste dagarna har ett nyt problem kommit. Hon vill nämligen äta själv. Så lösningen för oss har blivit att alltid duka fram en tallrik eller skål till henne, och en sked, så att hon kan öva på att sleva. Hon klarar det inte själv än, men hon försöker... efter maten är det mat överallt efter hennes försök. Dammsugaren går varm, men det är värt allt om vi slipper ha så stora problem med att mata henne.
Nu är det snart dags för middag. Någon form av soppa för Aylin, och pommes, av riktiga potatisar, till Rebecca. Dem älskar hon, men som vanligt kommer vi att få mata... det tar mycket energi.
Men ändå gör man det hela tiden. Man ser skillnader och likheter. Och det är inget fel i det så länge man inte säger till barnet 'varför är du inte mer som X' eller något liknande. Varje barn är bra på något, lite sämre på något annat och de lär sig olika fort.
Rebecca började gå längs möblerna i september. Nu är det november, och Aylin har precis börjat göra det. Det är 3 år och 360 dagar mellan dem, så vi kan jämföra datum för datum.
Rebecca gick sina första 19 steg ganska exakt när hon var ett år gammal. Det verkar som att Aylin kommer att bli senare när det gäller den biten, även om hon förstås kan överraska.
Men sen är det andra saker, som sagt. Varje barn är unikt. Vi har alltid haft, och har fortfarande, problem med maten när det gäller Rebecca. Det är inte mycket hon vill äta, och om maten inte passar är det lögn att få henne att äta den. Och även med hennes favoriter är det problem, hon äter väldigt lite själv, sen måste vi ta resten när hon är distraherad av tvn.
Aylin... hon äter allt än så länge, och hon vet ibland inte när det räcker. Det enda problemet är verkligen att hon ska förstå när hon är mätt. Och de senaste dagarna har ett nyt problem kommit. Hon vill nämligen äta själv. Så lösningen för oss har blivit att alltid duka fram en tallrik eller skål till henne, och en sked, så att hon kan öva på att sleva. Hon klarar det inte själv än, men hon försöker... efter maten är det mat överallt efter hennes försök. Dammsugaren går varm, men det är värt allt om vi slipper ha så stora problem med att mata henne.
Nu är det snart dags för middag. Någon form av soppa för Aylin, och pommes, av riktiga potatisar, till Rebecca. Dem älskar hon, men som vanligt kommer vi att få mata... det tar mycket energi.
Att jämföra barn
Alla vet förstås att man inte 'ska' jämföra barn. För varje barn är unikt.
Men ändå gör man det hela tiden. Man ser skillnader och likheter. Och det är inget fel i det så länge man inte säger till barnet 'varför är du inte mer som X' eller något liknande. Varje barn är bra på något, lite sämre på något annat och de lär sig olika fort.
Rebecca började gå längs möblerna i september. Nu är det november, och Aylin har precis börjat göra det. Det är 3 år och 360 dagar mellan dem, så vi kan jämföra datum för datum.
Rebecca gick sina första 19 steg ganska exakt när hon var ett år gammal. Det verkar som att Aylin kommer att bli senare när det gäller den biten, även om hon förstås kan överraska.
Men sen är det andra saker, som sagt. Varje barn är unikt. Vi har alltid haft, och har fortfarande, problem med maten när det gäller Rebecca. Det är inte mycket hon vill äta, och om maten inte passar är det lögn att få henne att äta den. Och även med hennes favoriter är det problem, hon äter väldigt lite själv, sen måste vi ta resten när hon är distraherad av tvn.
Aylin... hon äter allt än så länge, och hon vet ibland inte när det räcker. Det enda problemet är verkligen att hon ska förstå när hon är mätt. Och de senaste dagarna har ett nyt problem kommit. Hon vill nämligen äta själv. Så lösningen för oss har blivit att alltid duka fram en tallrik eller skål till henne, och en sked, så att hon kan öva på att sleva. Hon klarar det inte själv än, men hon försöker... efter maten är det mat överallt efter hennes försök. Dammsugaren går varm, men det är värt allt om vi slipper ha så stora problem med att mata henne.
Nu är det snart dags för middag. Någon form av soppa för Aylin, och pommes, av riktiga potatisar, till Rebecca. Dem älskar hon, men som vanligt kommer vi att få mata... det tar mycket energi.
Men ändå gör man det hela tiden. Man ser skillnader och likheter. Och det är inget fel i det så länge man inte säger till barnet 'varför är du inte mer som X' eller något liknande. Varje barn är bra på något, lite sämre på något annat och de lär sig olika fort.
Rebecca började gå längs möblerna i september. Nu är det november, och Aylin har precis börjat göra det. Det är 3 år och 360 dagar mellan dem, så vi kan jämföra datum för datum.
Rebecca gick sina första 19 steg ganska exakt när hon var ett år gammal. Det verkar som att Aylin kommer att bli senare när det gäller den biten, även om hon förstås kan överraska.
Men sen är det andra saker, som sagt. Varje barn är unikt. Vi har alltid haft, och har fortfarande, problem med maten när det gäller Rebecca. Det är inte mycket hon vill äta, och om maten inte passar är det lögn att få henne att äta den. Och även med hennes favoriter är det problem, hon äter väldigt lite själv, sen måste vi ta resten när hon är distraherad av tvn.
Aylin... hon äter allt än så länge, och hon vet ibland inte när det räcker. Det enda problemet är verkligen att hon ska förstå när hon är mätt. Och de senaste dagarna har ett nyt problem kommit. Hon vill nämligen äta själv. Så lösningen för oss har blivit att alltid duka fram en tallrik eller skål till henne, och en sked, så att hon kan öva på att sleva. Hon klarar det inte själv än, men hon försöker... efter maten är det mat överallt efter hennes försök. Dammsugaren går varm, men det är värt allt om vi slipper ha så stora problem med att mata henne.
Nu är det snart dags för middag. Någon form av soppa för Aylin, och pommes, av riktiga potatisar, till Rebecca. Dem älskar hon, men som vanligt kommer vi att få mata... det tar mycket energi.
Värme och solsken
I dag har jag tänkt på en sak. Nämligen hur otroligt bra jag har det.
Lämnade Sverige innan sommaren hade tagit riktig fart. Enligt vad jag hört blev det aldrig någon riktig fart... kom hit, där det var runt 35 grader. Sen gick det upp en bit över 40, pendlade lite upp och ner.
Så jag har haft en helt fantastiskt fin sommar med massor av värme.
Så kommer grädden på moset: I går körde jag iväg till stranden med Rebecca en stund. Det var sådär vid fyratiden. Ingen jättestark sol, utan det var fullt behagligt. Gick ner till vattnet... jodå, det kändes som att det var badbart. Och då menar jag inte 18-20 grader som det är i södra Sverige, utan en bit varmare än så. Sen åkte vi iväg till en lekplats en stund innan vi åkte hem.
I dag har det varit 25-30 grader (lite mer än 30 i solen, troligen). Och nu på kvällen ligger det mellan 15 och 20 grader. Som en härlig sommardag i Sverige, med andra ord. Och det här är i november...
Lämnade Sverige innan sommaren hade tagit riktig fart. Enligt vad jag hört blev det aldrig någon riktig fart... kom hit, där det var runt 35 grader. Sen gick det upp en bit över 40, pendlade lite upp och ner.
Så jag har haft en helt fantastiskt fin sommar med massor av värme.
Så kommer grädden på moset: I går körde jag iväg till stranden med Rebecca en stund. Det var sådär vid fyratiden. Ingen jättestark sol, utan det var fullt behagligt. Gick ner till vattnet... jodå, det kändes som att det var badbart. Och då menar jag inte 18-20 grader som det är i södra Sverige, utan en bit varmare än så. Sen åkte vi iväg till en lekplats en stund innan vi åkte hem.
I dag har det varit 25-30 grader (lite mer än 30 i solen, troligen). Och nu på kvällen ligger det mellan 15 och 20 grader. Som en härlig sommardag i Sverige, med andra ord. Och det här är i november...
Dagens första matkrig
Så, nu är dagens första makrig slut.
Jag var den enda soldaten på min sida i början, men tack och lov kom mormor och morfar till undsättning efter en stund.
Problemet är att 3½-åringen är väldigt selektiv med vad hon vill äta, när, och hur. Skriker och protesterar när hon vill lämna bordet, eller när det är något annat som inte passar. Medan bebisen vill äta allt, speciellt det som är för stort för henne att äta (hon har bara fyra små tänder än så länge), och skriker så fort munnen inte är riktigt full (behöver alltså inte vara tom, bara lite småfull, för att hon ska skrika).
Rebecca ville ha en speciell sorts ost, som vi inte hade hemma. Så det fanns inget val, jag var tvungen att köra iväg och köpa. Mormor matade Aylin så länge. Sedan ville inte Rebecca ha osten. Hon ville ha bröd och tomat (som fanns innan jag körde). Sen åt hon ost. Och honung. Och ägg, när vi lurade henne. Aylin mumsade i sig tomat, ägg, gurka, bröd, ost... allt, och ville inte sluta. Skrek så fort vi la mer än några sekunder på att mata Rebecca.
Jag ser fram emot den dagen när Aylin kan äta lite grann själv, och vi inte måste ha koll på vad hon har i munnen varje sekund. Det kommer att underlätta ordentligt... hoppas att Rebecca också lär sig att äta själv.
Jag var den enda soldaten på min sida i början, men tack och lov kom mormor och morfar till undsättning efter en stund.
Problemet är att 3½-åringen är väldigt selektiv med vad hon vill äta, när, och hur. Skriker och protesterar när hon vill lämna bordet, eller när det är något annat som inte passar. Medan bebisen vill äta allt, speciellt det som är för stort för henne att äta (hon har bara fyra små tänder än så länge), och skriker så fort munnen inte är riktigt full (behöver alltså inte vara tom, bara lite småfull, för att hon ska skrika).
Rebecca ville ha en speciell sorts ost, som vi inte hade hemma. Så det fanns inget val, jag var tvungen att köra iväg och köpa. Mormor matade Aylin så länge. Sedan ville inte Rebecca ha osten. Hon ville ha bröd och tomat (som fanns innan jag körde). Sen åt hon ost. Och honung. Och ägg, när vi lurade henne. Aylin mumsade i sig tomat, ägg, gurka, bröd, ost... allt, och ville inte sluta. Skrek så fort vi la mer än några sekunder på att mata Rebecca.
Jag ser fram emot den dagen när Aylin kan äta lite grann själv, och vi inte måste ha koll på vad hon har i munnen varje sekund. Det kommer att underlätta ordentligt... hoppas att Rebecca också lär sig att äta själv.
Växande barn
Det är en fantastisk känsla varje gång Rebecca lär sig nya ord på svenska. Hennes turkiska är otroligt mycket bättre än hennes svenska, och hon kan kommunicera väldigt bra på turkiska. Svenskan har halkat efter... av många orsaker.
Först i Sverige så jobbade jag mycket. Åkte hemifrån tidigt, kom hem sent. Inga kompisar att leka med. Här har hon massor med turkiska kompisar, både yngre och äldre, och pratar väldigt mycket med både dem och föräldrarna. Och så har vi förstås Ayses familj som pratar väldigt mycket med henne.
Tvåspråkiga barn sägs vara mer intelligenta (har ingen källa på detta) eftersom deras hjärnor hela tiden måste hantera två språk. Deras primära språk är det språket de tänker på för det mesta, och om man pratar med dem på det sekundära språket måste de översätta det till det primära, komma på ett svar, och sedan översätta svaret till det sekundära språket. Det låter logiskt... egentligen borde då alla föräldrar försöka prata två språk med sitt barn. Engelska kan ju de flesta en del av...
En del väljer att inte prata sitt hemspråk med barnet, utan bara svenska. Det har jag aldrig uppmuntrat, och kommer aldrig att uppmuntra. Även om det sekundära språket aldrig kommer att bli lika bra som det primära så är ett extra språk aldrig någon börda. Tvärtom kan det vara en otrolig tillgång i en situation man aldrig kunnat tänka sig. Det känns inte rättvist att fatta ett sådant beslut för ett barn som är några månader gammalt, något som kan ta ifrån det möjligheter 20, 30, 40 eller fler år i framtiden.
Kan någon komma på en orsak att inte lära ett sekundärt språk till ett barn, om ett sekundärt språk finns i familjen?
Först i Sverige så jobbade jag mycket. Åkte hemifrån tidigt, kom hem sent. Inga kompisar att leka med. Här har hon massor med turkiska kompisar, både yngre och äldre, och pratar väldigt mycket med både dem och föräldrarna. Och så har vi förstås Ayses familj som pratar väldigt mycket med henne.
Tvåspråkiga barn sägs vara mer intelligenta (har ingen källa på detta) eftersom deras hjärnor hela tiden måste hantera två språk. Deras primära språk är det språket de tänker på för det mesta, och om man pratar med dem på det sekundära språket måste de översätta det till det primära, komma på ett svar, och sedan översätta svaret till det sekundära språket. Det låter logiskt... egentligen borde då alla föräldrar försöka prata två språk med sitt barn. Engelska kan ju de flesta en del av...
En del väljer att inte prata sitt hemspråk med barnet, utan bara svenska. Det har jag aldrig uppmuntrat, och kommer aldrig att uppmuntra. Även om det sekundära språket aldrig kommer att bli lika bra som det primära så är ett extra språk aldrig någon börda. Tvärtom kan det vara en otrolig tillgång i en situation man aldrig kunnat tänka sig. Det känns inte rättvist att fatta ett sådant beslut för ett barn som är några månader gammalt, något som kan ta ifrån det möjligheter 20, 30, 40 eller fler år i framtiden.
Kan någon komma på en orsak att inte lära ett sekundärt språk till ett barn, om ett sekundärt språk finns i familjen?
Match making
I går hade vi gäster. Lite match making... och det verkar bli mer spännande än vi kunde tro.
Vad sägs om att matcha ihop en 47-årig amerikansk lingvist som har två barn och ett barnbarn med en 33-årig turkisk poliskvinna med ett femårigt barn?
De trivs ihop, så mycket är klart. Och hon körde honom hem vid kvällens slut. Det bådar gott... och åldersskillnaden... hur många år man är är bara siffror. Det är hur man tagit hand om sig, och hur man för sig, som är det viktiga. Det kan bli något... ser fram emot den spännande fortsättningen. För er som har mig på facebook: De dansar på bröllopet. Går inte att missa amerikanen, och turkiskan dansar bredvid honom. Häftigt...
Vad sägs om att matcha ihop en 47-årig amerikansk lingvist som har två barn och ett barnbarn med en 33-årig turkisk poliskvinna med ett femårigt barn?
De trivs ihop, så mycket är klart. Och hon körde honom hem vid kvällens slut. Det bådar gott... och åldersskillnaden... hur många år man är är bara siffror. Det är hur man tagit hand om sig, och hur man för sig, som är det viktiga. Det kan bli något... ser fram emot den spännande fortsättningen. För er som har mig på facebook: De dansar på bröllopet. Går inte att missa amerikanen, och turkiskan dansar bredvid honom. Häftigt...
Sorg
I dag har en väldigt nära vän till familjen - eller rättare sagt halva släkten - gått bort. Hon gick och la sig i går kväll. Men vaknade aldrig.
Livet kan sluta när som helst. Hur som helst. Som för Müride, att hjärtat slutar slå. Fridfullt. Eller på ett annat sätt. Bilar, vansinnesförare, förare som tappar kontrollen, snubbla i en trappa, halka på utspilld tvål när man är ute och handlar...
Vi vet aldrig när det händer. Därför är det viktigt att behandla dem man älskar som om varje gång man skiljs åt kan vara den sista gången man ses. Skiljs aldrig åt som ovänner. Dagen efter kan det vara för sent att säga "jag älskar dig" eller "förlåt".
Det är lustigt... i går kväll ringde Müride till alla, verkar det som. Till oss. Till Ayses föräldrar. Ayses moster och två morbröder, och Ayses mormor. Pratade en stund med alla. Som ett farväl... som om hon visste. Som om någon ville att hon skulle prata med alla en sista gång.
Livet kan sluta när som helst. Hur som helst. Som för Müride, att hjärtat slutar slå. Fridfullt. Eller på ett annat sätt. Bilar, vansinnesförare, förare som tappar kontrollen, snubbla i en trappa, halka på utspilld tvål när man är ute och handlar...
Vi vet aldrig när det händer. Därför är det viktigt att behandla dem man älskar som om varje gång man skiljs åt kan vara den sista gången man ses. Skiljs aldrig åt som ovänner. Dagen efter kan det vara för sent att säga "jag älskar dig" eller "förlåt".
Det är lustigt... i går kväll ringde Müride till alla, verkar det som. Till oss. Till Ayses föräldrar. Ayses moster och två morbröder, och Ayses mormor. Pratade en stund med alla. Som ett farväl... som om hon visste. Som om någon ville att hon skulle prata med alla en sista gång.
Summering
Ja, nu när jag ska försöka börja skriva lite igen så får jag väl summera lite av vad som hänt sen sist. Och det är ju lite grann.
Rebecca är nu tre och ett halvt år, och mycket har hänt. Men... det betyder inte att jag har missat att skriva någonting här. På sätt och vis. Förra året bestämde vi oss nämligen för att skaffa ett barn till, och två veckor senare stod vi där med ett positivt graviditetstest.
Aylin föddes 5 januari i år. Återigen gick vi över tiden, men bara fem dagar den här gången. Men hon var visst inte helt färdig... det är mycket mysiskt som händer under en graviditet, och mot slutet ska livmodern vända sig så att den sedan kan öppnas och släppa ut barnet på ett bra sätt. Så långt hade det inte gått nu, men i och med att Ayse är väldigt liten och hennes mage var monstruös så blev det igångsättning.
Ungefär 23 timmar efter att de första hormonerna satts in föddes Aylin. Vad som hände under de 23 timmarna kan jag sammanfatta som smärta, värkar, sömnlöshet och energilöshet... så jag rekommenderar inte igångsättning i "förtid" om det inte verkligen behövs av någon anledning.
När hon kom ut andades hon inte. Rörde sig inte. Barnmorskan larmade. De klippte navelsträngen snabbt, virade in henne i en handduk och sa till mig "ta barnet, och följ efter sköterskan".
Under vägen (20 meter) kvicknade Aylin till, började andas... men gissa om jag kände mig liten? Hann dock tänka "JAG får bära henne, och vi går, vi springer inte, då är det nog inte SÅ farligt ändå". När vi kom fram till akutrummet, där det fanns värme, syrgas och en läkare som hade hunnit dit innan oss, så tittade läkaren på Aylin, och sa "allt ser ju bra ut, förstår inte varför de larmade". Men som alltid: Bättre 100 larm för mycket än ett för lite...
Så, nu är tre av oss i familjen födda i januari, och jag är utbölingen. Dessutom utböling eftersom jag är man. Men damerna i familjen har bestämt att de tycker om mig ändå :-)
Vi har "i princip" bestämt oss för att det inte ska bli fler barn nu. Tidigare har vi sagt att tre barn, det blir bra. Men så måste man ändå vara realistisk: Jag är 35 nu. Ayse fyller 33 i morgon (i verkligheten, alltså. Hennes föräldrar rapporterade inte henne till myndigheterna förrän i januari). Säg att vi skaffar ett barn till, som ska födas i januari om jag får bestämma. 36 år. När barnet fyller 20 kommer jag att vara 56. Eller om vi väntar ett år till... om vi hade träffats tidigare hade vi säkert skaffat tre barn, men nu känns det som att två får räcka.
Annat som har hänt... jag har tagit föräldraledigt från jobbet. Så i somras packade vi våra väskor och tog oss till Turkiet. Och här ska vi spendera min förälraledighet.
Rebecca är nu tre och ett halvt år, och mycket har hänt. Men... det betyder inte att jag har missat att skriva någonting här. På sätt och vis. Förra året bestämde vi oss nämligen för att skaffa ett barn till, och två veckor senare stod vi där med ett positivt graviditetstest.
Aylin föddes 5 januari i år. Återigen gick vi över tiden, men bara fem dagar den här gången. Men hon var visst inte helt färdig... det är mycket mysiskt som händer under en graviditet, och mot slutet ska livmodern vända sig så att den sedan kan öppnas och släppa ut barnet på ett bra sätt. Så långt hade det inte gått nu, men i och med att Ayse är väldigt liten och hennes mage var monstruös så blev det igångsättning.
Ungefär 23 timmar efter att de första hormonerna satts in föddes Aylin. Vad som hände under de 23 timmarna kan jag sammanfatta som smärta, värkar, sömnlöshet och energilöshet... så jag rekommenderar inte igångsättning i "förtid" om det inte verkligen behövs av någon anledning.
När hon kom ut andades hon inte. Rörde sig inte. Barnmorskan larmade. De klippte navelsträngen snabbt, virade in henne i en handduk och sa till mig "ta barnet, och följ efter sköterskan".
Under vägen (20 meter) kvicknade Aylin till, började andas... men gissa om jag kände mig liten? Hann dock tänka "JAG får bära henne, och vi går, vi springer inte, då är det nog inte SÅ farligt ändå". När vi kom fram till akutrummet, där det fanns värme, syrgas och en läkare som hade hunnit dit innan oss, så tittade läkaren på Aylin, och sa "allt ser ju bra ut, förstår inte varför de larmade". Men som alltid: Bättre 100 larm för mycket än ett för lite...
Så, nu är tre av oss i familjen födda i januari, och jag är utbölingen. Dessutom utböling eftersom jag är man. Men damerna i familjen har bestämt att de tycker om mig ändå :-)
Vi har "i princip" bestämt oss för att det inte ska bli fler barn nu. Tidigare har vi sagt att tre barn, det blir bra. Men så måste man ändå vara realistisk: Jag är 35 nu. Ayse fyller 33 i morgon (i verkligheten, alltså. Hennes föräldrar rapporterade inte henne till myndigheterna förrän i januari). Säg att vi skaffar ett barn till, som ska födas i januari om jag får bestämma. 36 år. När barnet fyller 20 kommer jag att vara 56. Eller om vi väntar ett år till... om vi hade träffats tidigare hade vi säkert skaffat tre barn, men nu känns det som att två får räcka.
Annat som har hänt... jag har tagit föräldraledigt från jobbet. Så i somras packade vi våra väskor och tog oss till Turkiet. Och här ska vi spendera min förälraledighet.
Dags igen?
Usch, dammigt och unket här inne... ingen har varit inne på länge.
Har börjat få lite funderingar på att börja blogga igen. Så det kanske blir lite mer skrivet snart...?
Har börjat få lite funderingar på att börja blogga igen. Så det kanske blir lite mer skrivet snart...?
Sheesh...
Jo, jag vet, jag har många gånger sagt "nu ska jag skärpa mig och skriva mer". Och det gick bra?
De som känner mig nära vet att jag brukar "försvinna" någon gång i oktober-november och sen komma upp till ytan igen i januari. Orsaken är jobbet. 2009 var det extremt mycket. 2010 var det mycket lugnare, i och med att jag nu i januari fått en ny tjänst och då togs bort från hetluften redan i november. Min lugnaste julhandel på tio år...
Men samtidigt har Rebecca och Ayse tagit all min tid på både helger och kvällar. Familjen tar tid, familjen MÅSTE få ta tid. Rätt saker måste prioriteras, måste leka med Rebecca och lägga så mycket tid som möjligt på det.
Så, vad har då hänt om jag ska återgå till bloggens huvudämne? Jo, en himla massa. Men som småbarnsföräldrar vet så är det så otroligt många småsaker som händer, som man ser som under första gången men som snabbt blir naturliga när barnet gör nya saker.
Rebecca har precis fyllt två år. Vet inte om ni fortfarande tittar in här, men tack så mycket för presenterna, farfar och... vad är min moster för min dotter? Ja, min favoritmoster i alla fall :-)
Rebecca har börjat prata. Gissningsvis inte så mycket som många andra barn gör i hennes ålder, men hon hör ju hela tiden tre språk hemma, så det är fullt naturligt. Några utvalda ord:
Batti - vatten
Su - vatten (su på turkiska)
Eezi - napp (emzik på turkiska)
Mmmmmaaaaaa! - en underbar blöt puss!
Ge mig
Kom med
Tack (med världens sötaste röst!)
ditti - slut (bitti på turkiska)
Hallå där
Ga - kom (gel på turkiska)
akka - Tog det en liten stund att komma på. Jacka trodde jag, shapka trodde Ayse, och det visade sig att hon hade rätt. Alltså mössa på turkiska.
Pia - ost (peynir på turkiska)
Hej då
Pilaa - Ris (pilav på turkiska)
Saaol - Tack (sagol på turkiska)
Rebecca har haft en kall men härlig vinter. Ayse tycker fortfarande att barn inte ska utsättas för minusgrader, men vi har ju kläder för det! Så jag har dragit ut Rebecca i pulkan ett antal gånger, något hon verkligen älskar... även om det ibland går för fort eller jag inte lägger märke till att en kant kommer att göra att hon välts över ända...
For future reference: 2009 var det snö från... var det november eller början av september? I alla fall in i februari-mars någon gång. Och nu, 2010/2011, kom snön i slutet av november. Det mesta smälte förra veckan, men i helgen kom en rejäl laddning till, som nu som bäst håller på att smälta bort. Fem grader tidigare i dag, och nu går det ner mot två, men så ska det snart frysa på igen.
På tal om snö och is, ettårsdagen av bilolyckan var ju dagen efter Rebeccas födelsedag. Inga nya olyckor sedan dess, tack och lov... och som jag skrev ganska direkt efter olyckan så blev det en Volvo den här gången :-)
Vår lilla tjej förstår väldigt mycket av vad vi säger, och vill hela tiden hjälpa till. Så hon får hjälpa oss att bära saker fram och tillbaka när vi ska äta, bland annat. "Rebecca, kan du ta den här tallriken in till bordet i vardagsrummet" verkar hon förstå... i alla fall kopplar hon ihop att något ska bäras mellan köket och vardagsrummet.
En sak som hon lärde sig för en dryg vecka sedan, något jag borde övat med henne för länge sedan, är "lyft rumpan" när vi ska byta blöja. Jag fick visa henne 4-5 gånger innan hon förstod vad hon skulle göra när jag sa till henne. Sedan behövde Ayse visa henne två gånger innan hon förstod det på turkiska också.
Det är väldigt svårt att veta exakt vad hon förstår när vi pratar och vad som är att hon har kopplat ihop olika händelser. Men att koppla ihop olika händelser måste ju också leda till ökad förståelse...
Rebecca fick för ungefär ett halvår sedan några pussel av oss. Dem klarar hon nu sedan ett tag tillbaka av galant, utan minsta problem. Medan Ayse säger att barnen som var två år för snart ett år sedan, alltså när Rebecca började på dagis, inte hade en aning om vad de skulle göra med pussel.
Det var alltså "knopp-pussel" hon fick för ett halvår sedan, där fiskar och annat från vattnet skulle läggas i en hålighet som precis passade just den figuren. Och i födelsedagspresent fick hon ett riktigt pussel med sex bitar och träram, som hon klarade av efter bara några dagar.
Jag kommer nog aldrig att sluta förundras över såna saker som vi gamla stofiler ser som självklara...
Ska se till att lägga upp en del bilder inom kort, när jag bara lyckats hitta minneskortsläsaren till mobiltelefonen... hittar vi laddaren till kameran kan det bli fler.
Dagens händelse
Eller rättare sagt förrgårdagens händelse... hinner ju inte med något alls nuförtiden. Helt galet är det, och så är julen på gång... har redan grovplanerat hur jag ska jobba fram till januari. Uscha...
Ja, i alla fall, förrgårdagens händelse var något Rebecca sa. Hon har börjat prata lite grann. Inte så tydligt, men ändå. Hon gick fram till bokhyllan och pekade på en bok. "Vad är detta?" frågade hon. "En bok" svarade jag. Så pekade hon på nästa... och så vidare.
Hon förstår väldigt mycket, även om hon inte kan kommunicera med oss ordentligt än. Och hon har en egen vilja, vill bestämma vilka skor hon ska ha på sig, vilka kläder...
och på tal om kläder, det där med "könsneutrala kläder" och att "vi ska inte ge barnen ett kön, det ska de välja själva". Visst, könsneutrala kläder, fine. Men Rebecca är en flicka, och hon har alltid älskat klänningar. Och en del annat som jag inte hinner skriva om... så mja, jag håller inte med om att inget alls är förprogrammerat när det gäller könet och att barnet endast blir det vi gör det till.
Ja, i alla fall, förrgårdagens händelse var något Rebecca sa. Hon har börjat prata lite grann. Inte så tydligt, men ändå. Hon gick fram till bokhyllan och pekade på en bok. "Vad är detta?" frågade hon. "En bok" svarade jag. Så pekade hon på nästa... och så vidare.
Hon förstår väldigt mycket, även om hon inte kan kommunicera med oss ordentligt än. Och hon har en egen vilja, vill bestämma vilka skor hon ska ha på sig, vilka kläder...
och på tal om kläder, det där med "könsneutrala kläder" och att "vi ska inte ge barnen ett kön, det ska de välja själva". Visst, könsneutrala kläder, fine. Men Rebecca är en flicka, och hon har alltid älskat klänningar. Och en del annat som jag inte hinner skriva om... så mja, jag håller inte med om att inget alls är förprogrammerat när det gäller könet och att barnet endast blir det vi gör det till.
Lite mer
Dagarna och veckorna flyter ihop... det blir så under sommaren när man ska backa upp för någon annan och dessutom sköta sitt eget jobb. Och dessutom, den jag ska backa upp för brukar backa upp för mig en dag i veckan när jag är på annan ort. Kan det bli annat än körigt?
Så, det blir inte mycket till tid att sitta här, och som vanligt måste ju Rebecca ha uppmärksamhet när jag kommit hem. Ska se efter var bilderna är... vi har varit hyfsat mycket på lekplatsen, och hon springer runt som en vilding och klättrar och åker rutschkana på egen hand. Den stora kan hon inte komma upp i själv än, men det kommer...
En annan sak som hänt är att hon börjar kunna hantera en sked ordentligt, alltså med typ soppa på. Skånsk honung, havregrynsgröt och sånt är ju ingen konst, men något som verkligen är flytande har tidigare haft en tendens att lämna skeden när den vänts upp-och-ner. Men som sagt, nu har hon börjat hantera det bättre.
Det jag önskar mest just nu är att Rebecca ska sluta tassa in i vårt rum mitt i natten. Men hon är så otroligt söt... yrvaken kommer hon tassandes, missar dörren lite grann när hon ska in i sovrummet, akta sängen! Och så vidare...
Så, det blir inte mycket till tid att sitta här, och som vanligt måste ju Rebecca ha uppmärksamhet när jag kommit hem. Ska se efter var bilderna är... vi har varit hyfsat mycket på lekplatsen, och hon springer runt som en vilding och klättrar och åker rutschkana på egen hand. Den stora kan hon inte komma upp i själv än, men det kommer...
En annan sak som hänt är att hon börjar kunna hantera en sked ordentligt, alltså med typ soppa på. Skånsk honung, havregrynsgröt och sånt är ju ingen konst, men något som verkligen är flytande har tidigare haft en tendens att lämna skeden när den vänts upp-och-ner. Men som sagt, nu har hon börjat hantera det bättre.
Det jag önskar mest just nu är att Rebecca ska sluta tassa in i vårt rum mitt i natten. Men hon är så otroligt söt... yrvaken kommer hon tassandes, missar dörren lite grann när hon ska in i sovrummet, akta sängen! Och så vidare...
