Summering
Ja, nu när jag ska försöka börja skriva lite igen så får jag väl summera lite av vad som hänt sen sist. Och det är ju lite grann.
Rebecca är nu tre och ett halvt år, och mycket har hänt. Men... det betyder inte att jag har missat att skriva någonting här. På sätt och vis. Förra året bestämde vi oss nämligen för att skaffa ett barn till, och två veckor senare stod vi där med ett positivt graviditetstest.
Aylin föddes 5 januari i år. Återigen gick vi över tiden, men bara fem dagar den här gången. Men hon var visst inte helt färdig... det är mycket mysiskt som händer under en graviditet, och mot slutet ska livmodern vända sig så att den sedan kan öppnas och släppa ut barnet på ett bra sätt. Så långt hade det inte gått nu, men i och med att Ayse är väldigt liten och hennes mage var monstruös så blev det igångsättning.
Ungefär 23 timmar efter att de första hormonerna satts in föddes Aylin. Vad som hände under de 23 timmarna kan jag sammanfatta som smärta, värkar, sömnlöshet och energilöshet... så jag rekommenderar inte igångsättning i "förtid" om det inte verkligen behövs av någon anledning.
När hon kom ut andades hon inte. Rörde sig inte. Barnmorskan larmade. De klippte navelsträngen snabbt, virade in henne i en handduk och sa till mig "ta barnet, och följ efter sköterskan".
Under vägen (20 meter) kvicknade Aylin till, började andas... men gissa om jag kände mig liten? Hann dock tänka "JAG får bära henne, och vi går, vi springer inte, då är det nog inte SÅ farligt ändå". När vi kom fram till akutrummet, där det fanns värme, syrgas och en läkare som hade hunnit dit innan oss, så tittade läkaren på Aylin, och sa "allt ser ju bra ut, förstår inte varför de larmade". Men som alltid: Bättre 100 larm för mycket än ett för lite...
Så, nu är tre av oss i familjen födda i januari, och jag är utbölingen. Dessutom utböling eftersom jag är man. Men damerna i familjen har bestämt att de tycker om mig ändå :-)
Vi har "i princip" bestämt oss för att det inte ska bli fler barn nu. Tidigare har vi sagt att tre barn, det blir bra. Men så måste man ändå vara realistisk: Jag är 35 nu. Ayse fyller 33 i morgon (i verkligheten, alltså. Hennes föräldrar rapporterade inte henne till myndigheterna förrän i januari). Säg att vi skaffar ett barn till, som ska födas i januari om jag får bestämma. 36 år. När barnet fyller 20 kommer jag att vara 56. Eller om vi väntar ett år till... om vi hade träffats tidigare hade vi säkert skaffat tre barn, men nu känns det som att två får räcka.
Annat som har hänt... jag har tagit föräldraledigt från jobbet. Så i somras packade vi våra väskor och tog oss till Turkiet. Och här ska vi spendera min förälraledighet.
Rebecca är nu tre och ett halvt år, och mycket har hänt. Men... det betyder inte att jag har missat att skriva någonting här. På sätt och vis. Förra året bestämde vi oss nämligen för att skaffa ett barn till, och två veckor senare stod vi där med ett positivt graviditetstest.
Aylin föddes 5 januari i år. Återigen gick vi över tiden, men bara fem dagar den här gången. Men hon var visst inte helt färdig... det är mycket mysiskt som händer under en graviditet, och mot slutet ska livmodern vända sig så att den sedan kan öppnas och släppa ut barnet på ett bra sätt. Så långt hade det inte gått nu, men i och med att Ayse är väldigt liten och hennes mage var monstruös så blev det igångsättning.
Ungefär 23 timmar efter att de första hormonerna satts in föddes Aylin. Vad som hände under de 23 timmarna kan jag sammanfatta som smärta, värkar, sömnlöshet och energilöshet... så jag rekommenderar inte igångsättning i "förtid" om det inte verkligen behövs av någon anledning.
När hon kom ut andades hon inte. Rörde sig inte. Barnmorskan larmade. De klippte navelsträngen snabbt, virade in henne i en handduk och sa till mig "ta barnet, och följ efter sköterskan".
Under vägen (20 meter) kvicknade Aylin till, började andas... men gissa om jag kände mig liten? Hann dock tänka "JAG får bära henne, och vi går, vi springer inte, då är det nog inte SÅ farligt ändå". När vi kom fram till akutrummet, där det fanns värme, syrgas och en läkare som hade hunnit dit innan oss, så tittade läkaren på Aylin, och sa "allt ser ju bra ut, förstår inte varför de larmade". Men som alltid: Bättre 100 larm för mycket än ett för lite...
Så, nu är tre av oss i familjen födda i januari, och jag är utbölingen. Dessutom utböling eftersom jag är man. Men damerna i familjen har bestämt att de tycker om mig ändå :-)
Vi har "i princip" bestämt oss för att det inte ska bli fler barn nu. Tidigare har vi sagt att tre barn, det blir bra. Men så måste man ändå vara realistisk: Jag är 35 nu. Ayse fyller 33 i morgon (i verkligheten, alltså. Hennes föräldrar rapporterade inte henne till myndigheterna förrän i januari). Säg att vi skaffar ett barn till, som ska födas i januari om jag får bestämma. 36 år. När barnet fyller 20 kommer jag att vara 56. Eller om vi väntar ett år till... om vi hade träffats tidigare hade vi säkert skaffat tre barn, men nu känns det som att två får räcka.
Annat som har hänt... jag har tagit föräldraledigt från jobbet. Så i somras packade vi våra väskor och tog oss till Turkiet. Och här ska vi spendera min förälraledighet.
Kommentarer
Trackback
