pappatankar

Nyårsafton, ensam på jobbet, inget att göra... en bild på en gammal väns bilolycka fick mig att tänka på min bilolycka och bilden jag la upp här... det ena leder till det andra. 

 

Varför slutade jag egentligen skriva... jo, därför att jag inte hade tid. Så enkelt är det. Med två små barn... men nu när jag har skummat igenom några inlägg ser jag hur stor skillnad det är mellan i dag och det senaste inlägget för två år sedan. Och ur min egen egoistiska synvinkel inser jag att jag borde skämmas, för det här kan ju bli en underbar dokumentation om hur barnen växte upp. Och det vill man ju inte missa, faktiskt. 

 

Så, vad har hänt sen sist... eller vad har inte hänt? Det är ju länge sen. Barnen växer... om några dagar fyller de tre respektive sex år. 

Rebecca har börjat i ettan. Det var lite inkörningsproblem i början, men sen har det rättat till sig och hon läser och skriver duktigt nu. Men en sak har jag kommit på: Vi slarvade alldeles för mycket med att lära henne bokstäverna innan. En sån enkel sak som att skriva DÖRR på dörren, BADRUM på badrumsdörren och lära henne de bokstäverna sakta men säkert, helt utan press, hade gett henne en mycket bättre start på skolan. Det enda hon kunde skriva innan hon började i skolan var sitt eget namn. Såhär gick det till:

Jag tyckte barnen satt för mycket vid datorn. Så jag satte ett lösenord på datorn, rebecca. Sen berättade jag för Rebecca att det var hennes namn som var lösenordet. Efter några dagar bad hon mig skriva hennes namn med kylskåpsmagneterna, och det gjorde jag. Sen sprang hon fram och tillbaka mellan vardagsrummet och köket, och jag förstod inte varför. Men jodå, hon hade memorerat bokstav för bokstav och knappat in lösenordet och låst upp datorn. Samma dag skrev hon sitt namn för första gången. 

Jag kommer inte ihåg hur jag själv lärde mig bokstäverna, men jag lärde mig dem innan jag började i skolan. En dag var min kusin Dennis på besök, och han "lärde" mig att läsa. Eller rättare sagt: Att jag skulle sätta ihop de olika bokstäverna för att skapa längre ljud. Den dagen läste jag högt och långsamt, men sedan blev det snabbt bättre. 

 

Vi har bestämt oss för att försöka ge Aylin en bättre start i skolan, göra den biten lättare för henne. För där har vi verkligen slarvat... 

Aylin har verkligen blivit en bestämd liten dam. Hon försöker bestämma nästan allt, och där har vi åkt på en del problem. Framför allt morfar har väldigt svårt att inte ge efter, speciellt när hon börjar skrika. Men det är just när barnen börjar skrika som det är extra viktigt att inte ge efter om man tidigare sagt nej... så han har på sätt och vis lärt Aylin att det lönar sig att skrika, och det har vi fått kämpa med ett långt tag nu. Men det börjar lösa sig lite grann... jag ska inte ge honom all skulden, för det är ju också så att barnen har olika personligheter. Jag har försökt ge barnen disciplin, något jag lyckats väldigt bra med när det gäller Rebecca, men Aylin är en annan femma... små små framsteg, men hon har en vilja av järn och den måste vi forma och påverka innan det är för sent, innan hon tror att hon kan styra allt. Det är mycket jobb...

 

Barnen är väldigt olika... Rebecca har en väldigt mjuk personlighet, medan Aylin verkligen kan vara en egoistisk häxa. Om Rebecca försöker ta något som Aylin har i handen börjar Aylin skrika, släpper inte, och kämpar för sin rätt, och slåss ibland. Om Aylin försöker ta något som Rebecca har i handen sätter Rebecca sig ner och börjar gråta. Rebecca måste tuffa till sig...