pappatankar

Jag vet inte hur många gånger jag har hört någon säga "jag skulle kunna dö för mina barn, utan tvekan". Och jag har inte förstått det över huvud taget. Hur kan någon säga så? Det kan ju inte stämma... bättre att leva kvar och skaffa nya, om man nu vill det.

Men det hela förändras när man får egna barn. Jag har aldrig förut haft något riktigt band till ett barn. Syrrans ungar... visst, de är ju trevliga och så, men ingen connection. Och när de var spädbarn... tja, de två första träffade jag knappt. Den tredje lämnade syrran över i mina händer med orden "du behöver lite bebisbaciller" vid ett tillfälle när jag helst av allt bara ville krypa ner under en sten och stanna där i några år.

Men min lilla Rebecca... vårt lilla underverk. Hon har visat mig vad kärlek till ett barn innebär.



Men det är förstås inte alltid min lilla ängel är så snäll. Ibland är hon en häxa, säger Ayse... så långt vill jag förstås inte gå, men det är jobbigt vissa kvällar. Då landar vi i skilda sovrum.

I går, sådär vid kvart över nio på kvällen, kom Ayse på att vi borde köpa mjölkersättning, eftersom hon helt enkelt inte har tillräckligt mycket mjölk just nu. Det hade jag sagt flera gånger innan, men då var det något som inte kunde accepteras. Men men... i går blev det till att sätta sig i bilen och köra sisådär två mil för att hitta en affär som hade öppet. Om hon hade kommit på det en halvtimme tidigare hade jag hunnit till affären som ligger 300 meter härifrån.

Så... ett råd: Se till att det åtminstone finns en liten förpackning hemma från första dagen, för man vet aldrig när det kan behövas. Det kan rädda natten, och förståndet.