Den farliga åldern
Det ena efter det andra händer...
I går, när jag skulle ut från toaletten, visste jag inte att Rebecca var precis utanför. Jag öppnade dörren, och klämde hennes hand... min lilla sötnos! Hon gallskrek förstås, och jag stängde dörren igen. Men jag kunde inte komma ut... hon rörde sig inte ur fläcken, jag kunde inte öppna dörren! Jag skrek efter Ayse, som kom efter några sekunder. Tack och lov är allt bra med vår älskade lilla sötnos.
Nu kom jag ihåg en annan klämolycka. Det var när vi packade för att åka till Turkiet. Jag hade öppnat en av resväskorna för att lägga ner något till, och skulle stänga. Ja, det gick ju inte, min jacka låg i kläm... öppnade igen, tryckte in jackan och stängde igen. WAAAAAAHHHH! hördes det från vår sötnos, som hade halva armen i resväskan!
Och så i dag, när vi var iväg på FCT för att titta lite grann, satte vi Rebecca för första gången i barnstolen i en kundvagn. Min första tanke var "hmm, det finns inget som håller henne på plats på sidorna... jag måste hålla i henne hela tiden". Och det gjorde jag... men när jag släppte uppmärksamheten en enda sekund och bara höll i hennes arm på ena sidan trillade hon åt andra hållet. Usch, min stackars lilla sötnos... inget sår, inget blåmärke eller något sånt, men det gjorde ont i mig. Jag tror inte att det egentligen gjorde ont, men hon var inte alls beredd på det och det var en ny upplevelse.
Funderar på att vaddera hela Rebecca i stället för att vaddera allt annat...
Lite annat som händer härhemma nu är att vi förbereder för att byta ut köket. Jag har äntligen fått tummarna loss till att skrapa taket i köket. Det understa (eller översta, om man vill vara petig) lagret färg har släppt, och det syns på sina ställen. Och det har släppt på fler ställen än bara det som syns. Så... det bästa, enligt flera jag frågat, är att skrapa hela taket. Men vilket jävla jobb... okej, det tar ungefär en timme att bli färdig med en knapp kvadratmeter. Men att stå på en stol och hålla på med det, det är ingen höjdare, och speciellt inte med min stackars nacke. Jag får göra mitt bästa, men det känns inte som att det är realistiskt att dra igång med det grova jobbet i köket redan till helgen. Vi får nog skjuta på det en vecka till. Hoppas vår egen bil får rulla igen då... besiktning på måndag, efter att jag inte fått tummarna loss att köra iväg den i tid, så det är ju körförbud nu.
I går, när jag skulle ut från toaletten, visste jag inte att Rebecca var precis utanför. Jag öppnade dörren, och klämde hennes hand... min lilla sötnos! Hon gallskrek förstås, och jag stängde dörren igen. Men jag kunde inte komma ut... hon rörde sig inte ur fläcken, jag kunde inte öppna dörren! Jag skrek efter Ayse, som kom efter några sekunder. Tack och lov är allt bra med vår älskade lilla sötnos.
Nu kom jag ihåg en annan klämolycka. Det var när vi packade för att åka till Turkiet. Jag hade öppnat en av resväskorna för att lägga ner något till, och skulle stänga. Ja, det gick ju inte, min jacka låg i kläm... öppnade igen, tryckte in jackan och stängde igen. WAAAAAAHHHH! hördes det från vår sötnos, som hade halva armen i resväskan!
Och så i dag, när vi var iväg på FCT för att titta lite grann, satte vi Rebecca för första gången i barnstolen i en kundvagn. Min första tanke var "hmm, det finns inget som håller henne på plats på sidorna... jag måste hålla i henne hela tiden". Och det gjorde jag... men när jag släppte uppmärksamheten en enda sekund och bara höll i hennes arm på ena sidan trillade hon åt andra hållet. Usch, min stackars lilla sötnos... inget sår, inget blåmärke eller något sånt, men det gjorde ont i mig. Jag tror inte att det egentligen gjorde ont, men hon var inte alls beredd på det och det var en ny upplevelse.
Funderar på att vaddera hela Rebecca i stället för att vaddera allt annat...
Lite annat som händer härhemma nu är att vi förbereder för att byta ut köket. Jag har äntligen fått tummarna loss till att skrapa taket i köket. Det understa (eller översta, om man vill vara petig) lagret färg har släppt, och det syns på sina ställen. Och det har släppt på fler ställen än bara det som syns. Så... det bästa, enligt flera jag frågat, är att skrapa hela taket. Men vilket jävla jobb... okej, det tar ungefär en timme att bli färdig med en knapp kvadratmeter. Men att stå på en stol och hålla på med det, det är ingen höjdare, och speciellt inte med min stackars nacke. Jag får göra mitt bästa, men det känns inte som att det är realistiskt att dra igång med det grova jobbet i köket redan till helgen. Vi får nog skjuta på det en vecka till. Hoppas vår egen bil får rulla igen då... besiktning på måndag, efter att jag inte fått tummarna loss att köra iväg den i tid, så det är ju körförbud nu.
Kommentarer
Trackback
