Fortsättning på resebloggen
Innan jag lämnar över till Rebecca vill jag skriva några rader själv.
Innan jag blev pappa trodde jag aldrig att man kunde älska någon så som jag älskar min lilla flicka. Hon är den sötaste och finaste tjejen i hela världen. Att få se henne le när jag smeker henne över huvudet, att känna hennes mjuka hud och hennes doft... sånt gör livet så mycket bättre.
Jag har under över åtta år pendlat ganska långt. För drygt tre år sedan flyttade jag lite närmare jobbet, och behövde "bara" gå upp klockan 05:40 efter att ha ställt väckarklockan på fem flera år. Det kändes som rena lyxen. Nu när vi har flyttat till en gemensam lägenhet är det visserligen lite längre till jobbet igen, men det kompenseras av att jag spenderar mindre tid i duschen.
Ja, nu blev det en lite längre utläggning om det här. I alla fall har vår nya familjemedlem fått mig att längta efter att ha jobbet mycket närmare hemmet. För tiden på kvällen har blivit värd så mycket mer nu. Vi får se... kanske får jag någon gång tummarna loss och tar tag i det? Jag älskar det mesta med mitt jobb, men just pendlandet suger verkligen...
Usch, flytta på dig, pappa!
Så... nu har jag äntligen fått bort honom.
Så... tiden gick, och jag lekte mycket med både Janson och moster Seyma. Pappa hoppas att jag kommer att bli en kattflicka, och inte kommer att skaffa hund som farmor och faster har. Janson har samma färger som Max, katten pappa hade innan men som jag aldrig träffade. Han var visst lite farlig, så mamma och pappa vågade inte ha kvar honom.
Det var en solig dag, så pappa bestämde att vi skulle njuta lite av solen. Men inte ser det ut som att han njuter, väl? Han kunde knappt hålla ögonen öppna, så stark var solen. Men varmt var det ändå inte, det blåste lite så värmen försvann.
Pappa envisades ofta med att jag skulle träna och bli en stark bebis. Trots att han inte riktigt ser ut att vara det är nämligen pappa ganska stark, och han vill att jag ska vara som han. Så jag fick till och med träna med nappflaskan!
Som tur var kom två trevliga tjejer på besök sen på kvällen och hjälpte mig. Annars hade jag aldrig orkat med allt!
Det var mycket folk som kom på kvällen, inte bara de här tjejerna. Så här ser det ut när man dukar för tolv personer i Turkiet. Inte alls så konstlat och jobbigt som det blir i Sverige, jag tycker mycket bättre om den turkiska modellen!
Pappa skryter om att han har slagit killen i mitten i armbrytning. Ja, han ville att jag skulle skriva det... han var tydligen regionsmästare i armbrytning för tio år sedan, så pappa är jättestolt.
