Saknad
Den här dagen har varit ovanligt lång. Och lite jävlig...
Jävelskapet började i går kväll, när Pressbyrån stängde klockan 19:00. Alltså kom jag för sent för att hämta ut hyrbilen.
Så... jag fick ta mig dit i dag och hämta bilen. Tittade på nycklarna och rynkade på näsan... Tåjjåta... skulle jag köra en riskokare? Japp, och dessutom i miniformat. Och utan farthållare, något jag hade satt som krav för bilen. Nåja, bara att börja köra, kunde ju inte strunta i att köra och kunde inte byta bil så tidigt på morgonen.
Det var snöigt och jävligt på vägen. Där jag brukar köra i 90-120 körde jag i 70-80... uscha. Obekväm biljäkel var det också. Så jag bestämde mig, jag ringde och bad om att få byta bil.
Hur stor är chansen egentligen att man kan få tag på en ny hyrbil sådär vid sjutiden på morgonen? Tja... inte särskilt. Jag fick köra sådär runt 25 mil innan jag kunde byta. Parkerade tåjjåtan, och gick försiktigt ur den... jodå, jag kunde gå, försiktigt. Det gjorde ont, men jag linkade in till hyrfirmans kontor och bytte ut riskokaren mot en Volvo. Farthållare (eller fart holder, som det heter på utrikiska) är ett underbart påfund. Tack vare farthållaren kunde jag gå någorlunda obehindrat när jag till slut - vid halv tolv-tiden - nådde fram.
Otroligt vad lite snö kan ställa till det. Köer på motorvägen, jag låg i 70-80 en lång bit där också. Och under hela vägen tänkte jag på att jag inte kommer att kunna hålla om varken Damen eller Lillflickan i kväll... och det kändes väldigt tomt. Vi har visserligen sovit i skilda rum under veckorna, när jag måste gå upp tidigt, men vi har ändå vetat att den andre är i rummet intill. Nu är jag hur långt som helst hemifrån. Jag är ensam här, och de är ensamma därhemma.
Jobbet har gått... ja, det har gått. Mycket nytt, jag har försökt få fram problemen men inte hittat något. Tyvärr har jag inte fått all den infon jag behöver, så jag kan inte slutföra något den här veckan. Förhoppningsvis kan jag åtminstone hitta något under nästa vecka... vill helst inte köra upp hit fler gånger, eller i alla fall så få gånger som möjligt.
Jag saknar min familj. Saknar att höra barnskrik och känna Rebeccas mjuka doft, höra hennes grymtanden och bara ligga och titta på henne. Och Ayse förstås, jag saknar väldigt mycket att få ligga bredvid henne, höra hennes andetag när hon sover.
Nu ska jag iväg och äta lite. Middagsbuffé ingår, något som fler hotell borde erbjuda. För SÅ himla roligt är det inte att gå ut i kylan och leta upp något ätbart... hoppas bara det är bra mat i hotellet. Fyrstjärnigt ska det visst vara, men det innebär inte några garantier.
Jävelskapet började i går kväll, när Pressbyrån stängde klockan 19:00. Alltså kom jag för sent för att hämta ut hyrbilen.
Så... jag fick ta mig dit i dag och hämta bilen. Tittade på nycklarna och rynkade på näsan... Tåjjåta... skulle jag köra en riskokare? Japp, och dessutom i miniformat. Och utan farthållare, något jag hade satt som krav för bilen. Nåja, bara att börja köra, kunde ju inte strunta i att köra och kunde inte byta bil så tidigt på morgonen.
Det var snöigt och jävligt på vägen. Där jag brukar köra i 90-120 körde jag i 70-80... uscha. Obekväm biljäkel var det också. Så jag bestämde mig, jag ringde och bad om att få byta bil.
Hur stor är chansen egentligen att man kan få tag på en ny hyrbil sådär vid sjutiden på morgonen? Tja... inte särskilt. Jag fick köra sådär runt 25 mil innan jag kunde byta. Parkerade tåjjåtan, och gick försiktigt ur den... jodå, jag kunde gå, försiktigt. Det gjorde ont, men jag linkade in till hyrfirmans kontor och bytte ut riskokaren mot en Volvo. Farthållare (eller fart holder, som det heter på utrikiska) är ett underbart påfund. Tack vare farthållaren kunde jag gå någorlunda obehindrat när jag till slut - vid halv tolv-tiden - nådde fram.
Otroligt vad lite snö kan ställa till det. Köer på motorvägen, jag låg i 70-80 en lång bit där också. Och under hela vägen tänkte jag på att jag inte kommer att kunna hålla om varken Damen eller Lillflickan i kväll... och det kändes väldigt tomt. Vi har visserligen sovit i skilda rum under veckorna, när jag måste gå upp tidigt, men vi har ändå vetat att den andre är i rummet intill. Nu är jag hur långt som helst hemifrån. Jag är ensam här, och de är ensamma därhemma.
Jobbet har gått... ja, det har gått. Mycket nytt, jag har försökt få fram problemen men inte hittat något. Tyvärr har jag inte fått all den infon jag behöver, så jag kan inte slutföra något den här veckan. Förhoppningsvis kan jag åtminstone hitta något under nästa vecka... vill helst inte köra upp hit fler gånger, eller i alla fall så få gånger som möjligt.
Jag saknar min familj. Saknar att höra barnskrik och känna Rebeccas mjuka doft, höra hennes grymtanden och bara ligga och titta på henne. Och Ayse förstås, jag saknar väldigt mycket att få ligga bredvid henne, höra hennes andetag när hon sover.
Nu ska jag iväg och äta lite. Middagsbuffé ingår, något som fler hotell borde erbjuda. För SÅ himla roligt är det inte att gå ut i kylan och leta upp något ätbart... hoppas bara det är bra mat i hotellet. Fyrstjärnigt ska det visst vara, men det innebär inte några garantier.
Kommentarer
Postat av: Anki
Längesen man hörde ifrån dig, grattis till en liten rebecka, så söt hon är :)
Postat av: lillasyster
Vet du förresten att småbarns öron inte är tillräcklit utvecklande för att klara av det tryck som uppstår när flygplan landar och lyfter. De kan typ få hörselskador av sånt typ. Har jag hör iaf
Postat av: Pappa
Lıllasyster, det har jag aldrıg hort. Daremot har jag hort att allt ınte har vuxıt fardıgt, och de darfor valdıgt sallan har problem med 'lock ı oronen' och annat som vı vuxna stofıler far sta ut med.
Trackback
