I väntans tider
Jag har ibland, alltså förr i tiden, funderat över hur det skulle kännas när man fick reda på att det var ett barn på väg... inte för att det varit något på väg innan, men undran har funnits där ändå. Och hur det skulle kännas under väntans tid, om jag skulle känna mig skräckslagen, inte mogen nog eller...
För mig var det ett ganska väntat besked när jag fick reda på att Damen var gravid. Jag var hos henne just under de mest lämpliga dagarna... månaden före hade mensen varit 2-3 dagar sen, och det gjorde mig orolig, för det skulle ju förskjuta cykeln och de mest fruktsamma dagarna. Damen blev sur på mig för att jag ville att hennes mens skulle komma den månaden, själv ville hon ju inte ha den, hon ville vara gravid redan då, även om chansen verkligen var minimal (det var runt 1½ månad sen sist vi träffades)...
Damen och jag kunde av naturliga skäl inte vara tillsammans när hon tog testet, men hon ringde mig direkt efteråt och berättade att jag minsann ska bli pappa. Det var en fantastisk känsla, jag log med hela huvudet och det pirrade i magen...
Sedan dess har tanken slagit rot. När jag äntligen fick hålla om Damens mage igen, alldeles för lång tid senare, kände jag tydligt att den var lite större än innan. Absolut inte jättestor, förstås. Men sedan den dagen har vi alltid varit tillsammans. Och min föreställning om att komma hem och helt plötsligt se en gigantisk mage... ja, gissa vad? Den blir inte gigantisk över en natt.
För mig har det aldrig varit någon tvekan, jag vill ha det här barnet. Och allt eftersom tiden har gått och jag har smekt Damen över magen varje kväll, känt hur magen vuxit en liten liten aning sen föregående dag så har jag älskat magen, och Damen, lite mer. Det är helt enkelt som med så mycket annat, man vänjer sig, och framför allt: Man växer in i det när man får uppleva hela processen. Det är inget hemskt, och det förändrar inte livet så drastiskt just när man VÄNTAR barnet. Det kommer säkert senare...
Men okej, en del saker har förändrats. Damen tål inte konflikter alls på samma sätt som innan, och hon är mycket tröttare. Hon går upp tidigt, men på kvällen orkar hon väldigt lite. Det jobbigaste av det är just kinkigheten, graviditetsnojan. Att vilken liten sak som helst kan bli så otroligt stor.
Ska försöka uppdatera lite oftare framöver...
För mig var det ett ganska väntat besked när jag fick reda på att Damen var gravid. Jag var hos henne just under de mest lämpliga dagarna... månaden före hade mensen varit 2-3 dagar sen, och det gjorde mig orolig, för det skulle ju förskjuta cykeln och de mest fruktsamma dagarna. Damen blev sur på mig för att jag ville att hennes mens skulle komma den månaden, själv ville hon ju inte ha den, hon ville vara gravid redan då, även om chansen verkligen var minimal (det var runt 1½ månad sen sist vi träffades)...
Damen och jag kunde av naturliga skäl inte vara tillsammans när hon tog testet, men hon ringde mig direkt efteråt och berättade att jag minsann ska bli pappa. Det var en fantastisk känsla, jag log med hela huvudet och det pirrade i magen...
Sedan dess har tanken slagit rot. När jag äntligen fick hålla om Damens mage igen, alldeles för lång tid senare, kände jag tydligt att den var lite större än innan. Absolut inte jättestor, förstås. Men sedan den dagen har vi alltid varit tillsammans. Och min föreställning om att komma hem och helt plötsligt se en gigantisk mage... ja, gissa vad? Den blir inte gigantisk över en natt.
För mig har det aldrig varit någon tvekan, jag vill ha det här barnet. Och allt eftersom tiden har gått och jag har smekt Damen över magen varje kväll, känt hur magen vuxit en liten liten aning sen föregående dag så har jag älskat magen, och Damen, lite mer. Det är helt enkelt som med så mycket annat, man vänjer sig, och framför allt: Man växer in i det när man får uppleva hela processen. Det är inget hemskt, och det förändrar inte livet så drastiskt just när man VÄNTAR barnet. Det kommer säkert senare...
Men okej, en del saker har förändrats. Damen tål inte konflikter alls på samma sätt som innan, och hon är mycket tröttare. Hon går upp tidigt, men på kvällen orkar hon väldigt lite. Det jobbigaste av det är just kinkigheten, graviditetsnojan. Att vilken liten sak som helst kan bli så otroligt stor.
Ska försöka uppdatera lite oftare framöver...
Kommentarer
Postat av: Jessica - PCT
Kul med uppdatering. Jag hoppas på att du höjer tempot en aning ^^
Trackback
