pappatankar

Så tror jag att många, väldigt många, tjejer känner mot slutet av graviditeten. Och jag förstår dem. Det är många långa veckor. Magen växer, vikten ökar, och det blir allt svårare att resa sig från soffan, vända sig i sängen, för att inte nämna svårigheterna att knyta skosnörena! Och vätskeansamlingen gör att inte ens skorna passar...

Det var väl i vecka 32 som Damen började säga "nu är det bara 3-4 veckor kvar". Mjo, visst... det sägs att "38 till 42 veckors graviditetet är normalt", dvs barnet kan komma två veckor för tidigt eller för sent utan att det är något konstigt. Och barnet kan absolut komma tidigare än så, även om det inte är vanligt.
Men jag måste säga att jag är ganska trött på det här om att "nu kommer hon snart". För tre veckor sen till exempel sa Damens mormor att "nu är det bara 2-3 dagar kvar". Vi är i vecka 40 nu, så det var vecka 37 då. Och Damen nappade på det direkt och sa att nu skulle hon äntligen bli av med kulan. Varje dag, flera gånger om dagen, hör jag att det snart är dags. Och jag som vill att dottern ska hålla sig därinne till 1 januari tycker förstås inte det är särskilt roligt, speciellt inte när det tjatas om "du tänker bara på dig själv och henne, tänker du inte på mig?". Som jag ser det: Det handlar om några dagar till, eller från början någon vecka, som hon behöver bära på barnet. Det är väl en ganska liten uppoffring för något som kommer att påverka dottern hela livet?

För att toppa det hela sa Damen i dag att "den här födseln kommer aldrig att bli av... barnet kommer ju aldrig!". Okej, jag förstår absolut att det är jobbigt att gå upp från 45 till 60 kg och inte kunna röra sig fritt. Men samtidigt är det ju enligt uträkningarna dags, dvs 40 fulla veckor, antingen i morgon eller om tre dagar! Så om barnet hade kommit redan hade det ju varit aningen för tidigt fött. Och det är verkligen inget konstigt med att INTE föda för tidigt, speciellt inte när det gäller första barnet!