pappatankar

Först av allt, ett svar till Jessica:

Har haft den här C905:an sedan i går, och det är ett antal saker som jag verkligen saknade under den tiden jag hade Nokia... det känns verkligen som att komma hem nu när jag har en SE igen. C905 känns väldigt stabil och härlig i handen också. Rekommenderas varmt!
Ska även testa en G900. Den har en feature som C905 inte har, pekskärm och igenkänning av handskrift, vi får se vad jag tycker om den...

Så, åter till semestern. Först lite utsiktsbilder från vår bilfärd från Antalya till... vad nu stället hette :-) Och så förstås turkisk vägmat, tusan så mycket trevligare än baguetter från Staoil eller MC-Dånalds burgare.

  

Första stoppet var Olympos. Där tittade vi första dagen på ruinerna. Väldigt speciellt... jag säger det, även om en hel del är utgrävt av ruinerna finns det väldigt mycket som fortfarande är gömt i skogen.

 

Sedan körde vi vidare till ett annat ställe som jag inte kommer ihåg namnet på. Det var en turkisk turistort, ganska befriad från utländska turister. Fantastiskt vänligt och tillmötesgående människor överallt. Lugnt och fridfullt... troligen för att vi kom dit samma dag som skolorna började, så de turkiska turisterna hade åkt hem. Det fanns massor av barer 100 meter från stranden, något jag inte uppskattar så mycket. Speciellt inte en av dem, som hade en stor skylt vid vägen: "Don't worry, get drunk!". Hmm... tja... personalen var fantastiskt trevlig i alla fall.
Verkade som att han som hyrde ut båtar på stranden hade festat en hel del dagen före... vi fiskade en hel del, och hyrde även en båt av bakissnubben under två timmar. Två timmar... det räckte för att jag skulle bränna mig ganska rejält.

  

Dagen efter begav vi oss tillbaka till den lilla byn Olympos, där det fanns massor med restauranger kombinerade med "tree houses", eller rättare sagt "wooden houses" om man kan engelska :-) På alla var det boende och helpension som standard, och det tog lite tid innan vi hittade rätt. Det var helt fantastiskt, apelsinträd i trädgården/serveringen. Väldigt mysigt.
Och så åkte vi förstås upp på det brinnande berget. Otroligt vad folk kan köra på de serpentinvägarna, jag körde väldigt försiktigt men minibusschaufförerna drar på ungefär som jag gör på motorvägen i Sverige.
  

Dagen efter åkte vi tillbaka till den lilla turistorten, främst för att Ayse skulle fiska men även för att vi hade glömt en del saker på en restaurang där.

Efter det åkte vi hem till Antalya igen... men det får jag berätta om senare, nu är det dags att åka iväg... god jul på er allihopa!

Lustig rubrik? Den har sin förklaring.

De som vet var jag jobbar vet att jag i princip är en av Sverige största jultomtar. Väldigt stor även i Norge, Danmark och Finland.
I år var det tightare än någonsin. En fantastisk massa att göra, non stop, från början av november fram tills i dag. Det är därför jag inte har varit särskilt närvarande här.

När jag kom hem i dag rann all stressen bort. Visst, jag ligger efter med en hel del, men det tar 2-3 dagar att fixa till allt... sen är det... dags att ta tag i två väldigt stora projekt :-)
Men jag ska nog kunna uppdatera lite mer här i alla fall.

Inga bilder i dag, men väl dagens händelse: I dag, när jag låg på vardagsrumsgolvet och vilade, ställde sig Rebecca bredvid mig. Hon stod själv i 15-20 sekunder. Jag kallade tyst på Ayse, som lugnt kom in i vardagsrummet. När Rebecca såg mamma satte hon sig ner, väldigt lugnt och kontrollerat.

Jag umgås alltid mycket med Rebecca när jag kommer hem på kvällen. Men det är inte alltid jag har orkat ta till mig intrycken och vad jag verkligen känner. Hon är den finaste jag vet...

Nu ska jag vila... den här tomten har lyckats ge sig själv en liten julklapp också. Det blev en SonyEricsson C905, som jag ska pilla lite på i kväll. När Rebecca lagt sig, för hon är alltid nummer ett...

En stund har gått sen sist, och jag tänker inte lägga upp några nya bilder just nu.

Som vanligt är det mycket på jobbet, och det stjäl mycket av min energi. "Jour" nu i helgen för eventuella problem, en hel del problemlösning i dag för att pressa fram så mycket som vi behöver få fram i helgen, och så Borås både på måndag och tisdag. Får se om jag kör eller tar tåg, och om det blir hotell eller om jag åker fram och tillbaka... inte skoj att sitta i bilen sex timmar per dag, men samtidigt kommer jag ju hem till familjen. Även om jag missar en hel del på lagret... på söndag börjar den mest extrema tiden på hela året, kulmen av julhandeln.

Så, över till huvudpersonen, vår lilla Rebecca :-)

Ayse berättade precis att hon vinkade på riktigt för första gången den 21 oktober. Det visste jag inte om :-)

Och så dagens lekar:

När Rebecca kryper älskar hon när man "förföljer" henne. Speciellt när man kryper på alla fyra och "stampar" ordentligt så hon verkligen hör att man är efter henne.
Och så den nyaste leken: Rebecca har ju "läst reklam" väldigt länge. Ja, hon läser så noggrant så hon läser sönder den... det nya är att hon river loss en bit papper och sträcker fram handen. Sedan lägger hon den bortrivna pappersbiten i min eller Ayses hand, river loss en liten bit till och ger till oss... i kväll fick Ayse och jag varannan bit. Men hon lurar oss, för efter att vi fått var sin bit sliter hon inte loss något mer, för hon vill ju ha kvar pappret! Då får vi bara luft i stället, men hon låtsas att det är papper. Och mamma och pappa ser ju så nöjda ut, så hon är säker på att hon lurat oss!

Thomas, läste dina kommentarer innan. Visst är det otroligt att någon som är min dotter kan vara så söt... hoppas du får se hennes leende live så småningom, det är obetalbart. Blir alldeles för lång tid mellan kontakterna nuförtiden.
Och jag i form? Pja... minns du min toppvikt? 99,7 kg, när du och jag började träna. Det var tio år sedan... vart tar tiden vägen? Och för fyra år sedan gick jag på ett obehagligt sätt ner från 95 till 88 kg. Sedan har det pendlat lite grann upp och ner, och just nu ligger jag på 83 kg. Bara sex kg kvar till mitt mål :-)
Men träning, det har jag inte tid till nu. Standardlunchen tar just nu tio minuter att trycka ner, och en långlunch är 15 minuter. Men snart... när den klädsamt runde gubben i röd kostym varit här lugnar det ner sig, och då blir det fart på träningen igen.

Bara två veckor i Turkiet, och så missar jag... jag har missat Rebeccas första riktiga ord, första gångerna hon verkligen härmar och får det rätt. "Dede geldi" sa svärmor, och Rebecca sa "dede geediii"... och samma dag, 1 december, tog Rebecca sina första steg på egen hand. Ett eller två steg var det... snart kommer mitt älskade lilla yrväder att springa runt i lägenheten!

Nu är det bara två dagar kvar tills min underbara familj är hemma igen. Snart är de här två hemska veckorna slut... och nu måste jag stressa igång med städning, kasta ner filmer i källaren, lägga saker rätt i köket, sätta dit lister i köket och så vidare. Tiden bara måste räcka till... med andra ord måste jag verkligen ta mig i kragen och göra mer i kväll.

Min önskelista för julen i år är kort: En ny såg. Fogsvans, alltså. Den jag har är så sliten att den har löständer... använde den till två laminatgolv för några år sedan, trallgolvet på uteplatsen, sen till att riva ner köket, laminatgolvet i köket och en del lister... den är verkligen slut nu! Nåja, har bara sådär en tio meter kvar att såga innan köket är färdigt... bah, lika bra att jag köper en ny i morgon.

Blir ett kortare inlägg i dag. Måste duscha innan jag går och lägger mig, eftersom jag kört ett race med slipning i köket i dag. I morgon blir det i alla fall bara kanske en kvart med slipning och sen en del målning, sen är det klart för dagen. Förhoppningsvis tapetsering på tisdag... tiden börjar rinna ut, familjen kommer hem igen på söndag och jag har en hel del annat att göra.

Så, fortfarande i Turkiet nu. Rebecca och hennes IKEA-hjärta var väldigt populärt även bland grannbarnen. När hon väl lär sig prata turkiska kommer hon att ha massor med vänner hos grannarna.



Och naturligtvis, vad är en tripp till Turkiet utan ett besök på stranden? Det blev flera besök, kommer säkert fler bilder. Ayse älskar att fiska, så det blev en hel del fiskande för henne. Jag har också börjat återfå mitt intresse, så till sommaren ska det bli en hel del fiskande även i Sverige.



Att grilla i Turkiet är också en höjdare. Inte nog med att köttet är godare än i Sverige (det brukar bli lammkött vi grillar, och det är svårslaget), turkarna har mycket bättre pejl på vilka grönsaker man ska använda till. Så innan köttet kommer på grillen kastar vi på auberginer, lök, pepparfrukter/paprika, och det blir en sagolik blandning av allt. Jag kan inte välja en favorit, men lök och auberginer har en magisk smak när de kommer direkt från grillen... men fjädrar vad man bränner sig när de ska skalas... Ayse och hennes familj verkar ha asbestfingrar, de hanterar saker som jag knappt kan titta på utan att bränna mig på :-)
Och naturligtvis, det turkiska brödet... lite här och var finns det bagerier som verkligen bakar bröd. Inte som i Sverige, att de bakar 20 bröd för att det inte säljs mer än så, utan de bakar hundratals per dag. De har precis gått från bröd på 350 gram till bröd på 700 gram, väldigt luftiga franskbrödsliknande och sagolikt goda. Någon gång när vi var på väg för att grilla stannade vi till och köpte några nybakta bröd, och två av dem var slut innan vi kom fram. Mums... Vanligen när vi grillar delas ett bröd i fyra bitar, som sedan gröps ur lite grann för att få plats med kött och grönsaker. Svårslaget!



Så, det får räcka för i dag. I morgon blir det en berättelse om Ayses och min minisemester utan Rebecca. Precis som förr i tiden... med det stora undantaget att vi hela tiden tänkte på vad Rebecca gjorde...

Så... efter att både min favoritmoster och Jessica har kommenterat om att jag skriver för lite får jag nu äntligen tummarna loss. Men först mina undanflykter/orsaker till det dåliga bloggandet:
1. Jobbet. Först var det inventering och årets största spelrelease, och jag var på plats fredag till söndag. Det mesta av sammanställningen av inventeringen sen tog bara en vecka, men det är alltid saker som dröjer... och sen är det julhandel, fraktfritt och så vidare. Dagens prognos hade jag 4% fel på, men för i morgon ser det MYCKET mörkare ut... det här är den jobbigaste men samtidigt roligaste tiden på året.
2. Köket. Allt har dragit ut på tiden i och med att jag alltid är trött när jag kommer hem, och när jag orkar måste jag påta lite i det i alla fall. I dag skulle jag till exempel målat en del, men det visade sig att färgen var frostskadad, så det var bara att slänga... får köpa ny i morgon. Så jag har fixat med väggarna i stället. Det är i alla fall snart slut.
3. Rebecca. När jag väl kommer hem måste jag ta hand om henne, Ayse är jättetrött efter att ha haft hand om henne hela dagen, och har nästan inte haft tid för sig själv alls.

Så, nu var det slutklagat. Jag har varit gräsänkling i en vecka nu, men det är inte förrän nu jag haft ork att skriva här. Sov elva timmar i natt... det var efterlängtat.

Vi har länge slarvat, men nu har vi i alla fall tagit tag i tandborstningen med Rebecca. Varje dag ska det borstas. Kastar in bilder allt eftersom jag tittar på dem, vi har fotat hela tiden så det blir en uppdatering över en längre tid här. Oj oj, bilder från min födelsedag i september till och med... snacka om att jag ska ha dåligt samvete! (Kolla in bilden på tårtan)


Vi var även iväg på ett barndop. Föräldrarna till tvillingarna var de som gifte sig för några månader sedan. Skönt att några av de inbjudna till dopet inte var där, en av de inbjudna har jag sett vad jag behöver i det här livet. Rebecca var inte extra fint uppklädd till dopet som hon var till bröllopet, men visst är hon ett charmtroll? De små bebisarna är jättesöta... fantastiskt små första gången vi såg dem, men Rebecca såg ju ut att vara några veckor gammal redan när hon kom till världen, så det är ju inte rättvist att jämföra... tredje bilden är Ayse med en av småttingarna, och pappan till vänster i bakgrunden. Rebecca (fjärde bilden) var inte lika imponerad, och jag bara spelade cool...



Vår lilla sötnos provade också en av leksakerna i trädgården. Bara åtta månader gammal... varje gång jag ser henne blir jag påmind om hur mycket hon betyder för mig. Det var väl Alex Schulman som skrev en gång att "hon kan få mig att göra vad som helst", och det är så sant. Jag skulle göra vad som helst för den här lilla flickan. Det är en annan typ av kärlek än jag känt innan, men den är fantastiskt stark.



Ah, det är tur att bilderna är sparade! För annars hade jag glömt helt att berätta om många saker. Fastan slutade ju 19 september, om jag minns rätt. Vi beklagade oss för Ayses föräldrar för att vi inte kunde komma, och berättade att vi skulle fira tillsammans med några vänner i Kristianstad, bland dem en av mina tidigare grannar som är imam. Men så satte vi oss på tåget, åkte till Kastrup och ner till Antalya... första bilden är från tågresan. Ayses bror, syster och mormor visste om att vi var på väg, men de var de enda. Så Ahmet hämtade oss på flygplatsen och körde oss hem till Ayses föräldrar. Vi tog tyst av oss skorna, och sedan stormade vi in i vardagsrummet, där Ayses mamma Ümmühan höll på att bädda för natten. Hon tappade fattningen men log stort. Ayses pappa Mustafa hörde att det var folk i vardagsrummet, så han gick dit... och tappade fattningen totalt. Han kunde inte få fram ett ord, bara log, skrattade, pekade och tog på oss... de hade tidigare under dagen sagt att "den här festen är inte komplett utan Rob, Ayse och Tugba" (Rebeccas turkiska namn). Och så stod vi där... det var verkligen en priceless moment, önskar att vi hade tänkt på att filma det! Klistrar in lite random pictures från Turkietresan med kortare texter: 3. Ayses syster Seyma och kusinbarnet Fatma Nur. 4. Alla känner väl igen katten Janson? Och gubben som ligger under är ingen okändis heller. Hemma hos Ayses mormor. Och ja, nu har jag äntligen lärt mig att det får plats tre bilder per rad :-)



1. Fortfarande hos Ayses mormor. Ayse sitter mellan sina syskon. Ännu en gång slår en tanke mig: "Hur tusan klarade man sig innan digitalkameran fanns?" Ärligt talat, alla bilder man tar, bara knäpper 20 bilder för att troligen spara en bra... 2. Jadu, stackars förskräckta Rebecca, det är inte lätt med allt nytt folk... det här är din mormors syster. Andra gången jag träffade henne, tror jag. 3. Oj oj, en gruppbild... här var det många. Först jag, Ayse, Ayses kusin Bekir och Seyma. Andra raden Ayses kusin ... vars namn jag alltid glömmer, och Bilal. Och slutligen lille Mustafa, lillebror till Bekir och Bilal (alla kusiner till Ayse, barn till damen i bild 2).



1. Under slutet av fastan är det tradition i Ayses släkt att ta sig från hem till hem, och äta baklava och godsaker hos hela släkten. Rebecca börjar lite försiktigt :-) Lite speciellt med det här att gå från familj till familj, och helt underbart. Det här måste vara hos Ayses morbror Mehmet. 2. Mehmet låter Rebecca leka med hans enhörning, troligen den sista i världen. 3. ...och det här är orsaken till att enhörningarna dog ut...



1. Den här bilden får mig verkligen att längta till Turkiet... mycket härligare temperatur än i Sverige, mer ljus (tro mig, det kan gå fem dagar utan att jag ser solen just nu...) och samkväm med släkten. Inga konstigheter alls. Någonstans i den här bilden finns några granatäpplen som precis plockats från ett träd i trädgården. Helt fantastiskt... så ska jag ha det i framtiden. Plocka apelsiner, citroner och granatäpplen från min egen trädgård...
2. Ayses faster. Det är stor åldersskillnad mellan henne och hennes pappa, så jag har väldigt svårt att hålla koll på exakt vem som är vem... "okej, så hon är fem år yngre än du, och hon är din fasters barnbarn..." vet att jag har svårt för att lära mig det här med namn, ansikten och relationer, så den här familjen är verkligen en utmaning!
3. Glömde... vindruvor ska jag också ha i trädgården!



1. Rebecca och gannsonen. "Öpme beni" betyder "pussa mig inte" (jag är smutsig)...
2. Rebecca och morfar efter en varm härlig dusch.




Kräftor...? Men... jodå, vi köpte ett paket kräftor som vi tog med oss till Turkiet. Visst finns det kräftor i Turkiet, men lustigt nog är de tre gånger så dyra i Turkiet som i Sverige... Svärfar hade aldrig ätit kräftor innan den här dagen, men alla älskade dem. Men räkor har de inte vågat sig på. "De ser ut som maskar" säger de.



En riktig turkisk specialitet är fårmage. Aningen speciellt, inget som svenskar tänker på att man kan laga till, men det är något många turkar älskar. Jag hade aldrig sett insidan av en mage innan, så det var väldigt intressant. Och soppan blev faktiskt väldigt god, när man väl hade svalt tanken att det var mage man åt.



1. "God morgon, sömntuta! Är jag vaken så ska du minsann vakna också!" ser Rebecca ut att säga... ingen kan väl ta illa upp när det är hon som säger det :-) vår glada lilla tjej, pappa saknar dig... det börjar bli riktigt jobbigt att se de här bilderna.



Dags för frukost. Rebecca älskar bröd, turk som hon är, och provar även en chili... av någon anledning är de söta smakrika chilifrukterna sällsynta i Sverige, men vi har gott om de starka.



Nu känns det som att det får vara nog för i dag, kanske skriver lite mer i morgon om det finns tid...

Jag hoppas bara att jag inte missar Rebeccas första steg nu när hon är i Turkiet. Två veckor utan min familj... det är en mardröm som jag aldrig mer vill vara med om... jag har blivit beroende av dem båda.

Har verkligen inte haft en chans att uppdatera på länge nu. Det vanliga jobbet har börjat öka, och då är jag lite tröttare när jag kommer hem. Och så har vi bytt ut hela köket... tog en dag att riva ner allt gammalt, sen skulle det till tippen, köpa in allt från IKEA, sen sätta upp med alla problem det innebär med fel skruvar och så vidare och så vidare...
Grädde på moset: Jag ska jobba nästa helg. Inventering... jag spenderade 15 timmar med att prata med revisorer och internrevisorer, och till slut kunde de bara komma fram till att de inte kunde fatta ett beslut, så de överlämnade det till koncernledningen. Tack för den... jag hade ju inte alls något vettigare att göra...

Köket är i princip färdigbyggt nu. Bara lite småkompletteringar kvar. Plus väggar, tak och golv... men det tar ju inte så himla lång tid när man väl sätter igång. Vi har inte ens valt ut kaklet än, det vill vi göra när hela grunden är färdig. Undrar om jag har "före"-bilder på köket...?

Det ena efter det andra händer...
I går, när jag skulle ut från toaletten, visste jag inte att Rebecca var precis utanför. Jag öppnade dörren, och klämde hennes hand... min lilla sötnos! Hon gallskrek förstås, och jag stängde dörren igen. Men jag kunde inte komma ut... hon rörde sig inte ur fläcken, jag kunde inte öppna dörren! Jag skrek efter Ayse, som kom efter några sekunder. Tack och lov är allt bra med vår älskade lilla sötnos.
Nu kom jag ihåg en annan klämolycka. Det var när vi packade för att åka till Turkiet. Jag hade öppnat en av resväskorna för att lägga ner något till, och skulle stänga. Ja, det gick ju inte, min jacka låg i kläm... öppnade igen, tryckte in jackan och stängde igen. WAAAAAAHHHH! hördes det från vår sötnos, som hade halva armen i resväskan!

Och så i dag, när vi var iväg på FCT för att titta lite grann, satte vi Rebecca för första gången i barnstolen i en kundvagn. Min första tanke var "hmm, det finns inget som håller henne på plats på sidorna... jag måste hålla i henne hela tiden". Och det gjorde jag... men när jag släppte uppmärksamheten en enda sekund och bara höll i hennes arm på ena sidan trillade hon åt andra hållet. Usch, min stackars lilla sötnos... inget sår, inget blåmärke eller något sånt, men det gjorde ont i mig. Jag tror inte att det egentligen gjorde ont, men hon var inte alls beredd på det och det var en ny upplevelse.
Funderar på att vaddera hela Rebecca i stället för att vaddera allt annat...

Lite annat som händer härhemma nu är att vi förbereder för att byta ut köket. Jag har äntligen fått tummarna loss till att skrapa taket i köket. Det understa (eller översta, om man vill vara petig) lagret färg har släppt, och det syns på sina ställen. Och det har släppt på fler ställen än bara det som syns. Så... det bästa, enligt flera jag frågat, är att skrapa hela taket. Men vilket jävla jobb... okej, det tar ungefär en timme att bli färdig med en knapp kvadratmeter. Men att stå på en stol och hålla på med det, det är ingen höjdare, och speciellt inte med min stackars nacke. Jag får göra mitt bästa, men det känns inte som att det är realistiskt att dra igång med det grova jobbet i köket redan till helgen. Vi får nog skjuta på det en vecka till. Hoppas vår egen bil får rulla igen då... besiktning på måndag, efter att jag inte fått tummarna loss att köra iväg den i tid, så det är ju körförbud nu.

I torsdags hände något väldigt hemskt.

Rebecca stod på knäna framför plastbingen som vi har hennes leksaker i. Inte sådär fruktansvärt många leksaker som många andra har, hon har helt enkelt inget så stort behov av leksaker än.
Och så trillade hon rakt fram... slog i munnen i kanten på plastbingen. Jag hörde det, såg det inte ordentligt, men såg att hon satt kvar tyst, så jag tänkte "det var väl inte så farligt". Tre sekunder senare kom det, WAAAAAAAHHH!
Jag sprang fram och tog upp henne, och tittade på henne från sidan. Såg inget, och fem sekunder efter att jag tagit upp henne skrek hon inte alls lika mycket, och jag blev lugnare.
Ayse kom rusande från köket, såg oss båda och skrek ut "SHE'S BLEEDING!", Rebecca blödde alltså från munnen...

Vi torkade av blodet, gick in i badrummet och sköljde henne. Ayse grät och var förtvivlad och jag funderade på att trotsa lagen och köra in till sjukhuset... (fick inte tummarna loss med besiktningen av bilen, så nu är det körförbud).

Tack och lov slutade det blöda efter ungefär en minut, och Rebecca kunde både dricka och äta under kvällen, så det var inget farligt. Men oj oj oj, vad det känns att se sin bebis blöda första gången!
Efter det har hon trillat framlänges en gång också, och landat på ansiktet. Även den gången började hon blöda från munnen, men det är ingen fara... vi håller ögonen extra mycket på henne nu när vi vet att hon kan resa sig upp. Hon reser sig alltså själv och kan stå med stöd. Det är en väldigt spännande tid, men farlig...

Lite annat som händer är att jag har börjat skrapa taket i köket. Så fort det är färdigt och målat blir det en tripp till IKEA, och vi köper hem vårt kompletta kök. Förstås, kakel och annat skit måste också ordnas, inte bara skåp. Men nu har vi i alla fall börjat göra mer än bara jaga prylar på Fyndet på IKEA.
Så fort köket är uppe ska vi ge oss på Rebeccas rum. Planen just nu är att nästintill vaddera alla hårda saker, så hon kan vara i rummet utan att vi behöver oroa oss. Mattor överallt, inga skarpa kanter, så få hårda saker som möjligt... då kan Ayse göra lite saker även när hon är ensam hemma med Rebecca.

Just ja, vi har ju varit i Turkiet en runda också. En vecka... får ta och skriva separat om det, och lägga in lite bilder när jag har hittat kabeln till digitalkameran...

Förr i tiden trodde jag inte så mycket på småbarnsföräldrar som sa att de inte hade tid att göra annat än att ta hand om sina barn. Men... jodå, så är det i mångt och mycket.
Det går inte att lämna Rebecca ensam särskilt länge. Någon måste alltid vara med henne. Visst, vi kan sätta henne i hoppgungan en stund, eller i lära gå-vagnen, men hon kräver uppmärksamhet, hon SKA HA uppmärksamhet.
Grädde på moset och ytterligare en ursäkt för att jag uppdaterar dåligt är jobbet. Under sommaren ska mitt jobb vara rätt så mycket lättare än vanligt, men i sommar har det ena följt på det andra, och det har bara varit enstaka dagar som jag haft det någotlunda lugnt och känt mig ganska utvilad när jag kommit hem. Nu är det väldigt mycket på gång, och det känns inte som att det kommer att bli lugnt förrän i... april?

Vi har visserligen varit ute ibland under helgerna och plockat björnbär (AJ!) och svamp och annat, ibland varit ute flera timmar. Men vi måste hela tiden ha vår uppmärksamhet på Rebecca också.

Lillflickan är åtta månader och fem dagar gammal i dag. Hon väger 8 600 gram, och är 72 cm lång. Och hon har fått hela sex tänder... allt varierar ju väldigt mycket från bebis till bebis, och "allt är normalt" som man brukar säga till föräldrarna. Rebecca kryper ganska snabbt nu, och i förrgår ställde hon sig upp med stöd för första gången.
Det kan man jämföra med till exempel Ayses föräldrars grannbarn. Han är 15 dagar yngre än Rebecca, och har precis lärt sig att sitta... men samtidigt får han inte alls lika mycket och lika bra mat som Rebecca får, plus att han föddes ganska mycket för tidigt och då var väldigt liten. Rebecca får massor av mat, och väldigt bra mat. Frukt och grönsaker blir det mycket av, och även yoghurt, ett ägg då och då, mjölk, risvälling... väldigt många olika saker.

Sitter och håller på med bilder nu, hade ju tänkt att det här skulle bli lite av en logg för Rebecca, så hon vet vad hon varit med om... och ja, nu kommer jag på att vi faktiskt var ute i släktens stuga för någon vecka sedan tillsammans med mamsen och en god vän. Ute bland kossorna... hon fick inte pussa kossorna, men det var det en annan som gjorde :)

Jag låter bilderna tala för sig själva.




Just ja... kom att tänka på en annan sak. Är det bara jag som tycker att Rebecca ibland är ganska lik Jeri Ryan? Absolut, Rebecca är babyrund i ansiktet, och och har inte silikon i läpparna. Men annars är de väl ganska lika?

Lilla Rebecca förändras nästan varje dag. Förra veckan jobbade jag hemifrån några dagar, och när jag kom hem hade hennes blick förändrats... det är något väldigt stort som händer i den lilla kroppen, varje dag.

Vi har tränat henne lite grann, uppmuntrat henne att lära sig gå. Än så länge kan hon inte gå utan hjälp, förstås, men om någon håller henne i händerna funkar det. Balans och lite för mycket tyngd är det det hänger på.
Men hon kan stå för sig själv, så länge hon har något att hålla i. Inte mycket mer än tio sekunder, men det känns ändå helt fantastiskt att få se det.
Och i dag har hon ätit en hel del av vår mat. Vi varvade kyckling, grönsaker och yoghurt allt eftersom vi åt.
Det är ganska länge sedan hon hade en riktigt jobbig natt med tänderna. Men det kommer väl snart igen...

Lägger upp lite halvgamla till nya bilder... nyast sist.
Funderar på att se till att Rebecca blir fotomodell... låter som att det bara är att prata med en kollega, så fixar hon det.

         

Så... nu är det dags för mig att verkligen bli avundsjuk. Vår lilla bebis har börjat prata, och hennes första ord är Ayse. Inte Ayshe, som det egentligen ska uttalas, men Ayse... Ayse har lovat att hon ska säga baba inom några dagar.

Det är helt fantastiskt att få vara med om den här utvecklingen. Att få se lillflickan le och skina upp, se och känna hur mycket hon älskar oss. mmmm...

...eller gör hon det?

Hon har alltid gjort mycket ljud, väldigt mycket. Gnällt non stop i flera timmar, sagt diverse nonsens...

Men i dag... helt plötsligt, när jag höll henne och hon såg på sin mamma, sa hon helt plötsligt "ajja... Ayse..."

Klockan 19:50 den 7 augusti. När Rebecca är 6 månader, 27 dagar, 2 timmar och 29 minuter gammal. Eller så var det bara slumpen... vi kan egentligen inte räkna det som ett riktigt ord förrän hon har sagt det igen, om man ska vara ärlig.

Lillflickan har varit besvärlig rätt länge nu. Tro tusan det när det gör ont i munnen på henne.
Först fick hon två framtänder i underkäken. Sen började de komma uppe också. Totalt 20 tänder ska hon få, har jag läst. De första var inte så farliga egentligen. Visst, en eller två nätter sov vi i skilda sovrum, i och med att jag måste upp väldigt tidigt, men annars gick det bra. Lite smärtstillande så somnade hon, även om hon kunde vara besvärlig mitt i natten också.

Men precis som min blivande chef varnat mig för så är det inte framtänderna som är värst. Snarare tvärtom, "vänta bara tills hon får kindtänder" sa hon. Och hon hade rätt... det har varit väldigt svårt att få Rebecca att somna en del nätter. Rekordet var natten till fredag, när vi inte fick henne att somna förrän vid ettiden. Sen vaknade hon flera gånger, och trots två stängda dörrar mellan mig och henne vaknade jag också och hade svårt att somna om. Och jag som skulle upp halv sex och köra 25 mil... ja, jag kan ju lugnt säga att jag tog lite sovmorgon. Klockan åtta satt jag i alla fall i bilen. En väldigt underhållande dag för en gångs skull, när jag klev ur bilen hade jag suttit i telefon ungefär en timme för att försöka lösa ett problem.

I dag mår Rebecca ganska mycket bättre. Men hon har gått ner i vikt... hon har ju inte ätit ordentligt de senaste dagarna, men nu har hon äntligen precis tömt en nappflaska... nästan 200 ml kvällsvälling special, och vi är jätteglada för det. Hoppas hon går upp lite i vikt snabbt igen... för snart kommer nästa tand...

Dagarna och veckorna flyger iväg...
Rebecca är aningen besvärlig på kvällarna emellanåt. Det värker när tänderna växer ut, och hennes vanor förändras. Hon får en hel del "riktig" mat nuförtiden, och det märks minsann på dofterna på vägen ut :-)
Hon har börjat härma oss en del också när det gäller miner och kan "prutta" med munnen. Det började hon med i dag :)
Än så länge kryper hon inte, men det dröjer nog inte så länge. Hon är stark, väldigt stark... kan stå upp på benen i några sekunder, så det är mest balansen hon behöver hjälp med.

Det finns en hel del nya bilder, som jag ska försöka få tummarna loss och lägga upp här. Och några filmklipp som ska upp på YouTube. Men i kväll ska jag vila... det blev inte tillräckligt med sömn i natt, så trots att det är helg är jag ganska trött. Och just nu ligger hon i sovrummet och skriker medan Ayse försöker få henne att somna.
Kvällen kommer att innehålla frukt, chips och Lost. Första säsongen har jag haft hemma rätt länge, andra lånade vi av en god vän, tredje av en annan god vän och fjärde fick jag tag på härom dagen. Spännande... och så har jag precis fått hem hela 4400-serien. Jag fastnade för den när den började sändas, men av olika anledningar tappade jag sugen. Att jag under en period inte hade TV, till exempel :-)

Nu de senaste dagarna har jag läst flera artiklar, nu senast i Expressen, om föräldrar som lämnat sina små barn i bilen medan de handlat eller annat... nu senaste var det en sju dagar gammal pojke. Sju dagar! Hur jävla pantad får man bli? Jag har svårt att hitta ord för det här... tack och lov blev de här senaste föräldrarna anmälda till socialtjänsten. Fattar man ett så dåligt beslut ska lämpligheten som förälder absolut utvärderas.

Okej, vi har lämnat vår lilla flicka ensam i bilen en gång. Vi skulle in till postombudet och hämta ett paket, det var 10 grader ute, 20 i bilen och vi var max 15 meter bort i fyra minuter. Jag hade alltid ögonen på bilen. Min lilla flicka är viktigast i hela världen, och vi skulle aldrig riskera något.

Jag får inte ihop det här. Det känns som att en del lämnar hela huvudet hemma. Som det där paret vi såg på Lidl när Rebecca Tugba var två månader gammal. Det var alltså i mars, max tio grader varmt och blåsigt. Deras lille pojke var verkligen liten, och han var bara ca två veckor gammal, om jag minns rätt. De hade varit inne och handlat, och bar honom i barnskyddet. Han hade på sig en body, bara armar och bara ben, ingen mössa och inga strumpor. Stackars liten, hoppas han klarar sig bra... de är ju väldigt känsliga för kyla. Och så då på valborg såg vi en som också bara var några veckor gammal. Föräldrarna gav honom köpt färdigmjölk, som kanske en timme tidigare hade varit rumstempererad men hade förvarats utomhus sedan de köpte den. Okej, han hade en väst på sig, tunna byxor, men ändå bara armar, ingen mössa och inga strumpor... han hade varit utomhus en längre tid, och det syntes på armarna att han frös, och att han fick kall mjölk hjälpte säkert inte.

Är det så svårt att använda lite vett och tänka lite extra på sina små? När vi tog hem vår lilla flicka från sjukhuset var det runt noll grader ute, så jag startade bilen och körde runt lite för att få upp temperaturen i den. Lillflickan var under nio timmar gammal när vi fick in henne i bilen, hon var väl insvept och det var en bra temperatur i bilen... Damen kunde inte sitta på rumpan utan fick ligga ner i framsätet, men vi ville hem, och hemma är det alltid 22 grader. Vår lilla flicka ska aldrig frysa, och hon ska aldrig kokas (så länge vi håller ögonen på hennes gammelmormor).

Efter en veckas ensamhet kan jag säga att det här är något jag aldrig mer vill uppleva. Fy bubblan...

Förut när jag har varit ensam så har jag ju "bara" saknat Ayse. Nu är det mycket mer än så. Livet känns helt enkelt väldigt tomt. Innehållslöst.
Tips: Lämna aldrig bort din lilla bebbe... okej, jag sover ordentligt på nätterna. Och jobbet är tillräckligt belastande för att jag inte ska tänka på henne där. Men varje morgon och varje kväll är det fruktansvärt jobbigt. Jag saknar alla hennes lustiga läten, saknar hennes doft och hennes knubbiga lilla kropp i min famn. Till och med hennes bajsblöjor saknar jag.

Det är tur att jag har lite smårenoverande att göra härhemma. Men det är inte det minsta roligt... slipdamm i hela lägenheten nu.

Sa har da mın avresedag kommıt. Nagra tımmar kvar, sen aker jag hem. Ensam. Och ska vara ensam ı flera veckor.

Det har ar forsta gangen jag ar ıfran Rebecca och Ayse mer an 40 tımmar. Hmm, har jag varıt ıfran Rebecca sa lange...? Jo, det har jag nog varıt. Nar jag jobbade med Gymgrossisten... var ju borta tva dagar da. Jobbıga men valdıgt trevlıga dagar.
Sa det kommer sakert att blı tufft under de har veckorna...

Annars... tja, lıllflıckan har fatt en del problem med myggor. Sa vı fıck gora en dubbel patentare. Forst en gunga ı stallnıngen tıll hangmattan, och sedan ett stort myggnat runt det. Och sa en elektrısk mygg/flugdodare. Mygga heter sinek pa turkıska, sa jag dopte om den tıll 'snake kıller'...
Vı har badat en del ocksa. I forrgar akte vı ıvag ınnan frukosten for att Rebecca skulle fa bada lıte, och valross som jag ar (bıldbevıs fınns nedan...) kastade jag mıg ocksa ı vagorna. Och ı gar var vı ıvag nastan hela dagen. At frukost ute pa ett pıcknıckstalle, badade, grıllade och kom hem sent pa kvallen. Harlıgt...

     

Tıden gar valdıgt snabbt. Vı har haft fullt upp... konstıgt nog har vı varken traffat Ayses kusıns man, Salih, eller hennes morbror Mehmet med fru och en annan kusın, Faruk. A andra sıdan jobbar Salih, Mehmet ar pa sjukhuset varannan dag och Faruk maste se efter baten nar hans pappa ınte mar bra.

De senaste dagarna har vı spenderat hos Ayses mormor. Hennes forra hyresgast (hon ager tva lagenheter ı ett hus och hyr ut en. Det ar hennes enda ınkomst) lamnade lagenheten ı ett fruktansvart skıck. Mustafa har malat om alla vaggarna, och nu har Ayse och jag tagıt hand om alla tradetaljer, fonster och sa. Det enda som aterstar ar dorrarna... tyvarr tror jag att det hade varıt bast om jag hade tagıt hand om dem ocksa, sa det hade blıvıt bra gjort. Turkar ar helt enkelt ofta ınte lıka noggranna som svenskar. Eller ı alla fall ınte lıka noggranna som jag.
Vı hade forstas besok av Ayses lıllebror med fru, hennes foraldrar osv nar vı var hos mormor. Och Rebecca har borjat ata bade det ena och det andra... ett plommon nedan, men favorıten var nog nar vı hade grıllat och hon fıck satta gommarna (tanderna har ınte rıktıgt kommıt fram an) ı ett grıllspett... ja, det blev forstas mest tıll att dregla ner det, men hon njot av det...
   

Temperaturen har varıt lıte val hog for att jobba bekvamt. Men det har jag korrıgerat med Magnum Double Chocolate... mums, har saknat den sedan den utgıck ur GB:s sortıment. Men jag har annu ınte provat en som jag ar nyfıken pa, Magnum Double med böğurt-bar. Maste kvıcka mıg, aker ju hem pa mandag...
Naturlıgtvıs har svenskar och turkar ınte samma uppfattnıng om temperaturer. Jag svettades valdıgt, det var sakert ınte under 35 grader, men nar Rebecca lag ı sın gunga pa balkongen tyckte mormor 'det blaser ju, flıckebarnet ska ınte frysa...!


Ayses syster Seyma kom hıt ı gar. Harlıgt att fa traffa 'mın' lıllasyster... och hon hade forstas langtat mycket efter specıellt Tuğba.


  

Forst av allt: Bjornbar ar gott!



Sa har det da blıvıt dags ıgen, som manga ser pa den lustıga stavnıngen. Japp, nu ar man ıvag ı Turkıet ıgen.

Det har ınte varıt helt smartfrıtt. Borjade med strul pa jobbet. Jag fıck ı prıncıp forhandla for att vara borta mer an fyra arbetsdagar. Hade egentlıgen behovt vara pa jobbet den tıonde, men det far de klara sıg utan. Och egentlıgen vıll de ha mıg dar den femtonde, men da kommer jag ınte heller att vara dar. Lıte fram och tıllbaka ınnan vı kom fram tıll att det har bara maste funka.

Sa blev det da av ı onsdags eftermıddag. Efter att ha jobbat alldeles for mycket den gangna veckan blev jag hamtad pa jobbet av farsgubben, Damen och flıckan, och vı akte ıvag tıll mın kusıns studentfest. Jag hade spannıngshuvudvark av all den extra stressen och de deadlınes som bade jag och andra satt. Och Damen hade fatt en slang av matforgıftnıng, nagot som hade satt en pıkant doft ı bılen.

Sa, fram tıll kusınen kom vı ı alla fall. Gratulerade, efter att jag chockat konstaterat att han blıvıt mycket storre under de fem ar som gatt sen sıst jag sag honom, och vı som madde bra och ganska bra hade en trevlıg tıllstallnıng, medan Damen fıck ga en trappa upp och sova sa gott det gıck, med ett par huvudvarkstabletter ınnanfor vasten.

Sa, hur trevlıg kan da flygturen blı med tanke pa omstandıgheterna? Forvanansvart trevlıg. Forsta flyget gıck 01:30, och vı fıck bra platser. Ingen satt pa platsen bredvıd oss, och det var ınget turıstflyg dar nagon blev for full. Bebek A skrek lıte grann ı borjan, men efter att vı bytt bloja under take-off tog det ınte sa lang tıd ınnan hon somnade.

Nagon som vet vad det ar for skıllnad mellan att ha svenskar och turkar runt omkrıng sıg pa ett plan nar man har en besvarlıg smattıng? Det kan jag beratta. Svenskar tıttar bort. Blundar. Kan smasvara och ar sallan tıll nagon storre hjalp. Turkar daremot.... bade de som satt famfor och bakom oss gjorde vad de kunde for att fa Rebeccas uppmarksamhet och fa henne att sluta skrıka under den stunden hon gjorde det. Och damen som satt pa andra sıdan om mıttgangen erbjod sıg flera ganger att halla och vyssja Rebecca.

Ja... vı kom fram tıll Istanbul ungefar ı ratt tıd. Jag kunde tıll och med sova tva tımmar pa flyget. Helt otrolıgt, maste ha hıttat exakt ratt stallnıng. For er som ınte vet har jag nagot av en whıplash-skada efter en barbarnıngsovnıng for 14-15 ar sedan. Lıgger jag ınte ratt med nacken sa far jag stora problem, men efter den har flygnıngen funkade det jattebra.
Val ı Istanbul var det 4-5 tımmars vantan ınnan vı kunde aka vıdare. Sa jag packade upp en av presenterna vı hade med oss och drog at mıg massor med blıckar, skratt och fastnade tıll och med pa nagra bılder dar jag packade upp en hangmatta som jag smallde upp ı flygplatsens vanthall. Dar sov jag sedan gott ı ungefar tva tımmar. Det passar sıg ınte for kvınnor att sova offentlıgt, sa det var bara att packa ıhop nar jag hade sovıt fardıgt...

Efter all den vantan tog det bara runt en tımme ınnan vı hade landat ıgen, och den flygnıngen gıck ocksa ganska smartfrıtt. Precıs som den forra, Rebecca skapade lıte problem ı borjan, vı bytte blojan under take-off (tredje gangen av fyra mojlıga vı gjort det) och alla erbjod sın hjalp.
Sedan dess har vı alla njutıt. Grıllat tva ganger, senast ı dag (kom hem for en lıten stund sedan) och jag har aven tagıt arets forsta och andra bad. Badkruka som jag ar holl jag pa att ga upp ıgen, men sa tankte jag 'nej for tusan, sa jakla kallt ar det ınte!' och kastade mıg ı ordentlıgt.

Vadret ar kanon. Solıgt och skont, trolıgen 30-35 grader utomhus under dagarna. Vı har gett Rebecca extra mycket vatten under de har dagarna, och ocksa hallt henne ınomhus under den varmaste tıden, men det verkar vara latt att underskatta hur mycket vatten hon behover. Sa vı har fatt ge annu mer extra. Nagot att komma ıhag... tack och lov kom vı ju ınte hıt under den absolut varmaste perıoden, utan det kommer gradvıs att blı varmare framover. Sa bade vı och Rebecca kan vanja oss vıd det.

Uppkopplıngen ar ınte sa snabb, sa det far racka med en bıld tıll. Forsta gangen Rebecca delar sang med en pojke... han ar tva veckor yngre an hon. Med andra ord nastan 4,5 manader och Rebecca ar nastan 5 manader. Lıllflıckan bras pa mıg...