pappatankar

Nu så, äntligen...

Det har varit en hel del värkar i dag. I eftermiddags var det först tio minuter mellan värkarna, sen gick det ner till sex... så slutade det helt när vi satte oss för att äta. Men det var bara middagsrast, för efter det började det igen, sju minuter mellan värkarna.

Kanske kan vi nu, äntligen, åka iväg och få vår dotter?

Blä... inget har hänt, men jag får väl skriva några rader ändå. Annars tror min stora skara av läsare att jag är iväg på sjukhuset.

Det har kommit lite värkar då och då. Okej, en som varade i ungefär en halvtimme i går, men annars bara lite smått. Bebecca var väldigt aktiv i går kväll... annars är det bara att vänta, vänta och vänta. Och det börjar gå mig på nerverna.

Det här är ju jag annars: Jobbar som ett djur. Sliter och kämpar med ett väldigt stressigt jobb, och alla kollegorna som vet lite om vad jag gör skakar på huvudet och säger "hur f-n klarar du av det? Hur orkar du hålla på som du gör?". Men jag stormtrivs med det.

Och nu:
Sitter rätt mycket vid datorn. Spelar Diablo, ett väldigt gammalt spel som var en favorit för många år sedan. Kollar jobbmailen, jobbar lite. Tittar på film... väldigt tråkigt dock att vi har så få filmer med turkisk textning, det begränsar i princip urvalet till filmer jag redan sett. Förutom när svärmor läser en bok, förstås. Och så en promenad om dagen med Damen och svärmor.

I går pratade jag med min chef. I dag är ju en klämdag... känns lite onödigt att köra iväg till jobbet om det bara är en halvdag, så vi kom överens om att jag ska jobba hemifrån med ett annat bolag. Jag har fått tillgång till deras affärssystem, så jag kan sitta här och lära mig det lite grann... inte världens roligaste, men det funkar.

Värkar är det inte att tala om nu, direkt. Känns som att det kan vara ett tag kvar innan lillflickan kommer.

Dock fick jag precis läsa på om "hur vet jag om vattnet har gått?". Men troligen är det inte vattnet, utan bara vanliga flytningar. Även om det är mer än vanligt. Fick reda på att vi bör undvika samlag...

Tid hos barnmorskan klockan fyra i morgon i alla fall. Hoppas vi inte behöver åka till sjukan efter det, för då är det jourtid och de har en läkare på barnmorskemottagning, förlossning och akut tillsammans. Det vill vi inte vara med om igen. Kanske åker vi till sjukan innan?

Lite oregelbundna värkar... lite tidigare 1½-2 timmar emellan, nu är det ca en timme mellan värkarna.

Syrran gick med värkar i fyra dygn, sedan tog förlossningen 40 timmar. Hoppas det inte blir så för oss... har i alla fall grundat ordentligt. Jag var ute och grillade kycklingspett och köfte innan, så vi har ätit väldigt mycket.

Är det dags snart?

Spänningen stiger... nu är det aningen mer än 12 timmar kvar innan Rebecca kommer att vara av 2009 års modell. Hoppas hon väntar, vem tusan vill ha en stockholmare...?

Hoppas bara att hon inte väntar alldeles för länge. Sådär lagom blir ju bra...

Det blir ett vitt nyårsfirande för mig i år igen. För ett år sedan körde jag 30 december min bäste vän till sjukhuset några mil iväg. Han ringde vid halv elva på kvällen, och jag körde direkt... hans pappa hade fått en hjärtinfarkt. Nyåret spenderade jag sedan med hans familj medan han vakade på sjukhuset.

Planen för i kväll är att grilla kyckling och köfte. Vi får se vad Rebecca säger, om vi får äta eller om vi ska lämna allt till grannarna.

Så tror jag att många, väldigt många, tjejer känner mot slutet av graviditeten. Och jag förstår dem. Det är många långa veckor. Magen växer, vikten ökar, och det blir allt svårare att resa sig från soffan, vända sig i sängen, för att inte nämna svårigheterna att knyta skosnörena! Och vätskeansamlingen gör att inte ens skorna passar...

Det var väl i vecka 32 som Damen började säga "nu är det bara 3-4 veckor kvar". Mjo, visst... det sägs att "38 till 42 veckors graviditetet är normalt", dvs barnet kan komma två veckor för tidigt eller för sent utan att det är något konstigt. Och barnet kan absolut komma tidigare än så, även om det inte är vanligt.
Men jag måste säga att jag är ganska trött på det här om att "nu kommer hon snart". För tre veckor sen till exempel sa Damens mormor att "nu är det bara 2-3 dagar kvar". Vi är i vecka 40 nu, så det var vecka 37 då. Och Damen nappade på det direkt och sa att nu skulle hon äntligen bli av med kulan. Varje dag, flera gånger om dagen, hör jag att det snart är dags. Och jag som vill att dottern ska hålla sig därinne till 1 januari tycker förstås inte det är särskilt roligt, speciellt inte när det tjatas om "du tänker bara på dig själv och henne, tänker du inte på mig?". Som jag ser det: Det handlar om några dagar till, eller från början någon vecka, som hon behöver bära på barnet. Det är väl en ganska liten uppoffring för något som kommer att påverka dottern hela livet?

För att toppa det hela sa Damen i dag att "den här födseln kommer aldrig att bli av... barnet kommer ju aldrig!". Okej, jag förstår absolut att det är jobbigt att gå upp från 45 till 60 kg och inte kunna röra sig fritt. Men samtidigt är det ju enligt uträkningarna dags, dvs 40 fulla veckor, antingen i morgon eller om tre dagar! Så om barnet hade kommit redan hade det ju varit aningen för tidigt fött. Och det är verkligen inget konstigt med att INTE föda för tidigt, speciellt inte när det gäller första barnet!

Hälften av de fyra som läser det här inlägget den här veckan kommer säkert att tro att Bebecca har kommit, men så är det inte :-)

Det verkar som att graviditet är smittsamt. Så de i närheten av mig får vara försiktiga...
En kollega fick barn i somras.
En annan kollega fick barn för en månad sedan.
Nästa på tur blir vi.
För några månader sedan fick vi reda på att Damens mammas enda anställda var gravid. Och samtidigt även Damens föräldrars granne.
Så... var det slut där? Nope.
För två månader sedan fick vi reda på att några av våra bästa vänner efter över ett års kämpande i sänghalmen väntade barn. Tvillingar, visade det sig.
I går fick vi reda på att Damens kusin är gravid, i femte veckan.

I dag var vi hos ett par andra vänner (värden är bror med den förra vännen). Kvinnofolket var i vardagsrummet, och manfolket i köket. Kycklingen togs fram ur ugnen, och M började skära upp. "Ja, den är ju färdig i alla fall. Rå kyckling är ju inget gravida kvinnor ska äta."
"Hmm... gravida? Ska jag gratulera er?" frågade jag. Och jodå, de väntar också barn... de tog reda på det i dag, så vi är de första att få reda på det, och allt genom en liten felsägning. Femte veckan där också, och precis som för oss så tog det på första försöket.
Och värdinnans bror med flickvän väntar också barn.

Om Damen håller igen över nyår blir det alltså fem nya barn i närmsta bekantskapskretsen i Sverige nästa år. Det blir väldigt roliga fester nästa år, men massor med barnskrik!

Väntans tider... väntan, väntan, väntan.

Damens mage kommer in i rummet en halvtimme innan hon gör det, brukar jag säga. Och så skämtar jag kärleksfullt om att det tutar när hon backar. Men jag älskar min lilla Dam.

Små små steg framåt, saker som får mig att förstå lite mer att jag faktiskt ska bli pappa. När magen började växa, när vi var på 3d-ultraljud och så vidare. Och nu när Bebeccas lilla "rum" är färdigt, sängen är ihopsatt och vi nu fått alla sakerna, inklusive det handgjorda bomullstäcket, från Turkiet, då känns det ännu mer. Jag har till och med fått upp tapeterna och målati hennes lilla rum.
Rum och rum... vi har en trea, där vårt sovrum är för litet för att hennes säng ska få plats utan problem. Så jag sågade ner en del av väggen, det som användes som garderob från andra rummet, och där ska hon bo. Det blev ganska bra, och lätt att återställa när väl den tiden kommer. Bara att sätta upp några reglar, sen in med den gamla väggen och skruva fast.

En del gör det hela för komplicerat, tycker jag. Ett helt rum måste vara helt komplett för en nyfödd, det ska köpas liggvagn för 5000+ kr först, sen sittvagn, hej och hå... vi köpte en sittvagn där vi lätt och smidigt kan sätta i babyskyddet, alltså Bebeccas första bilbarnstol. Lätt och smidigt, och inte svindyrt.

Vi är nu inne i... ja, vecka 39 är det väl? Det är ju dags 31 december.

I alla fall, svärmor har kommit hit nu. Hämtade henne på flygplatsen tidigare i dag, och fick ta ett tiotal samtal om jobbet på vägen dit och tillbaka, plus en telefonkonferens. Gissa om jag är slut? Fick sova två timmar när jag sen kom hem. Julhandeln har verkligen sugit musten ur mig, även om det är rätt kort tid det varit panik i år.

I alla fall, för att få plats med svärmors väskor i bilen fick vi lasta ur sjukhusväskorna. De ska ändå packas om, och i dag rotade jag runt lite i dem.
Bland annat hittade jag Rebeccas blöjor... Shit, kommer jag att kunna hantera blöjbyten? Det kommer säkert, men jag fick lite smått panikkänslor i några sekunder.

Jag ska alltså bli pappa... oj oj oj. Det hade jag aldrig trott. Men nu är det kanske bara timmar kvar. Eller dagar. Eller veckor.
Damen hade kraftiga problem i går och förberedde mig på att köra till BB mitt i natten. Det blev ju inte så, tack och lov, men vi är inne i de "farliga veckorna" nu.

I dag fick vi ta en tur till sjukhuset. Ayse hade mått illa sen i går morse, ont i magen så hon knappt kunde röra sig. I natt blev det inte mycket sovet för någon av oss.

Så... in på akuten först. Svarade på några frågor, och så skickades vi upp till förlossningsavdelningen. Vi blev ganska väl omhändertagna till att börja med, de kopplade snabbt in apparater för att hålla koll på både mammans och barnets puls, syresättningen av blodet och så vidare.
Jag hade varit orolig ett tag, och det blev värre när jag såg hur hög Rebeccas puls var. Undrade om allt stod rätt till... men jodå, sa personalen, det såg bra ut, inga problem.

I och med att smärtan satt i samma område som blindtarmen var vi extra oroliga. Känns som att jag får förklara lite hur ofta jag är i kontakt med sjukvården: Ungefär aldrig. Så jag har inte koll på nånting, och har inte haft tid att lära mig något. Men Ayse hade i alla fall fått reda på att om det är blindtarmen så blir det kejsarsnitt direkt. Uscha... men i och med att hon inte hade feber var de i princip helt säkra på att det inte var blindtarmen.

Så... tiden gick lite grann, och så ordnade de bakterieodling och blodprov. Tiden gick efter det... jag gick ut och frågade när läkaren, som skulle känna på magen och kontrollera så allt såg bra ut, skulle komma. "Jag ska se till att han kommer till er" fick jag som svar. Tiden gick, och jag gick ut och påminde. Tiden gick, och fem timmar efter att vi kom till sjukhuset gick jag ut för att fråga igen. "Det finns bara en läkare på akuten, gynekologin och förlossningen, och vi måste prioritera vem som ska gå först. Som det ser ut just nu kan jag komma till er om en timme, om det inte händer något mer."

Jotack... vi klädde på oss och gick. Vi hade i alla fall fått reda på att allt var bra med barnet, och att det med största sannolikhet bara var foglossning. Smärtsamt, men helt ofarligt. Och Ayse mådde bättre, så det var egentligen inte mycket att vänta på. Vi får ringa och kolla upp resultaten på proverna i morgon.

Inte särskilt imponerande. En enda läkare på plats en fredag kväll, det måste vara något som är väldigt fel. Skit samma om en läkare inte har fullt upp att göra alltid, det är ju när det inte finns någon läkare på plats, alltså när läkareninte är med, som det är riktigt farligt.

Nästa barn kommer att födas i Turkiet...

Så... tummarna loss lite grann nu.

Som sagt, det här med att vänta barn är för mannen väldigt mycket att VÄNTA. Så det har inte hänt sådär dramatiskt mycket för min del.

Frun däremot har börjat bli riktigt stor. Det tar henne en minut att resa sig från sängen, en halv minut att rulla runt från ena sidan till andra.
Jag vill hjälpa henne, men kan förstås inte alltid. Jag jobbar och är hemifrån mycket. I morse körde jag hemifrån halv sex och kom hem kvart i sju på kvällen.

Rebecca (bebben) har börjat sparka väldigt kraftigt och ställer till med en hel del problem för Frun. Hon har väldigt ont ibland, och härom dagen kom en del förvärkar som inte var att leka med.

Och vad gör då Frun? Jo, hon vilar förstås. Men så fort det gått över städar hon, diskar, bäddar, handlar och lagar mat. Och när vi sitter ner för att äta vill hon att jag ska säga till henne om det är något som saknas, och absolut inte resa mig och hämta det själv. Dessutom går hon i skolan för att lära sig svenska. På under fyra månader har hon en god chans att bli helt färdig med SFI, dvs innan Rebecca kommer till världen. Hon ger sig inte.

Lovar att uppdatera mer frekvent när det händer lite mer saker.

Jag har ibland, alltså förr i tiden, funderat över hur det skulle kännas när man fick reda på att det var ett barn på väg... inte för att det varit något på väg innan, men undran har funnits där ändå. Och hur det skulle kännas under väntans tid, om jag skulle känna mig skräckslagen, inte mogen nog eller...

För mig var det ett ganska väntat besked när jag fick reda på att Damen var gravid. Jag var hos henne just under de mest lämpliga dagarna... månaden före hade mensen varit 2-3 dagar sen, och det gjorde mig orolig, för det skulle ju förskjuta cykeln och de mest fruktsamma dagarna. Damen blev sur på mig för att jag ville att hennes mens skulle komma den månaden, själv ville hon ju inte ha den, hon ville vara gravid redan då, även om chansen verkligen var minimal (det var runt 1½ månad sen sist vi träffades)...

Damen och jag kunde av naturliga skäl inte vara tillsammans när hon tog testet, men hon ringde mig direkt efteråt och berättade att jag minsann ska bli pappa. Det var en fantastisk känsla, jag log med hela huvudet och det pirrade i magen...

Sedan dess har tanken slagit rot. När jag äntligen fick hålla om Damens mage igen, alldeles för lång tid senare, kände jag tydligt att den var lite större än innan. Absolut inte jättestor, förstås. Men sedan den dagen har vi alltid varit tillsammans. Och min föreställning om att komma hem och helt plötsligt se en gigantisk mage... ja, gissa vad? Den blir inte gigantisk över en natt.

För mig har det aldrig varit någon tvekan, jag vill ha det här barnet. Och allt eftersom tiden har gått och jag har smekt Damen över magen varje kväll, känt hur magen vuxit en liten liten aning sen föregående dag så har jag älskat magen, och Damen, lite mer. Det är helt enkelt som med så mycket annat, man vänjer sig, och framför allt: Man växer in i det när man får uppleva hela processen. Det är inget hemskt, och det förändrar inte livet så drastiskt just när man VÄNTAR barnet. Det kommer säkert senare...

Men okej, en del saker har förändrats. Damen tål inte konflikter alls på samma sätt som innan, och hon är mycket tröttare. Hon går upp tidigt, men på kvällen orkar hon väldigt lite. Det jobbigaste av det är just kinkigheten, graviditetsnojan. Att vilken liten sak som helst kan bli så otroligt stor.

Ska försöka uppdatera lite oftare framöver...

So, here goes.

Min första offentliga blogg. Jag har tänkt på det ganska länge, speciellt sedan jag fick reda på att Damen var gravid. För jag sökte lite grann på nätet, och främst på blogg.se. Lite dyster statistik: Frasen "Jag ska bli mamma" hittar Google på 8 450 ställen, medan "Jag ska bli pappa" bara förekommer 575 gånger.

Jag läste lite här, lite där, men kom fram till att det mesta jag hittade bara var blaha blaha. Typ 1-2 blogginlägg, och sedan glömdes det hela bort bland allt annat, eller så var det inte alls så fokuserat på just bli pappa-biten som jag ville läsa om. Så efter mycket övervägande bestämde jag mig, det skulle bli en "pappa-blogg". Beslutet fattade jag efter att ha läst igenom boken "Koka makaroner", en bok om att bli pappa, som jag köpte för ynka 39 kr. Bok och bok, en pocket på runt 120 sidor. Pocket och pocket, författaren hade i princip lika gärna kunnat kopiera ner några dagars detaljerat pappa-bloggande och skickat till förlaget, och lagt till en del extra tankar... totalt var väl några sidor i boken väldigt bra, annars var det väldigt mycket vardagstjafs. Trevligt i och för sig, men sånt kan man - om man har tur - hitta i bloggar.

Så, jag tänkte att i stället för att köpa en massa böcker och leta fram och tillbaka så bjuder jag på mina tankar och erfarenheter. Bloggen kommer att fokusera på pappa-biten, och vad som händer runtomkring. Förändringarna i mitt liv, förändringarna med Damen och så vidare.
I och med att vi har gått igenom en bra bit av graviditeten redan kommer jag att hoppa lite grann fram och tillbaka. Ibland skriver jag om vad som hänt under dagen eller de senaste dagarna, ibland skriver jag om sånt jag kommer ihåg från tidigare under graviditeten, eller under vårt förhållande.

Damen har, liksom många andra i hennes situation, fått slut på energi för dagen och har sovit i ungefär en timme nu. Så jag har inte hunnit prata med henne om just den här bloggen än, även om vi har pratat om ämnet innan. Så jag vet inte om det blir en anonym blogg, eller om vi presenterar oss mer öppenhjärtligt, om det blir bilder på oss också eller hur det blir.

Så, då kommer i alla fall en kort presentation av oss, Damen och mig:
Jag har precis hunnit med att fylla 31. Ser skrämmande gammalt ut när jag för första gången ser det i skrift, men så är det. Jobbar och står i under dagarna, stort ansvar på jobbet och emellanåt ett väldigt stort lass att dra runt på jobbet.

Damen ska snart till att fylla 29. Går just nu i skolan, men det börjar bli jobbigt för henne. Hon har precis gått in i sjunde månaden, så även om magen ser väldigt stor ut i förhållande till hennes lilla kropp så kommer den att växa väldigt mycket mer innan det hela är färdigt.

Vi såg vår lilla dotter ordentligt för första gången för några dagar sedan. När vi var på semester i Turkiet passade vi på att stanna till på ett sjukhus och få ett 3D-ultraljud utfört. Det är otroligt, redan nu kan man se att hon har min näsa, och även mina långa muskulösa ben. Hon är välutvecklad, och när jag såg benen tänkte jag tyst inom mig att "stackars Damen, det kommer att bli tufft för henne med sparkarna som kommer från de där benen..." tror inte dottern har något emot att jag lägger upp en bild på hennes ben, så här kommer den... en högerfot, och vänster vad och lår, lite svårt att tyda kanske: